Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
färgat av sig. Viveca Lindfors’ sensualism
verkar denna gång väl tung, med ett drag
av slapphet kring munnen. Men det är kanske
någonting för italiensk smak.
Ett antal engelska filmer har oförberett
uppenbarat sig mot vårsäsongens slut och i
flera fall varit oväntat bra. Några av dem
intygar dessutom att engelsmännen kan göra
film också under kriget, utan att tappa bort
sina goda egenskaper och utan att kasta sig
huvudstupa i propagandan.
Mannen och hans samvete är iscensatt av
Basil Dean efter en berättelse av Galsworthy,
med Graham Greene som mellanhand. För
den som känner Greenes romankonst är det
intressant att se hur mycket i förlopp och
figurer som omisskännligt härstammar från
honom. Det gäller både den avsigkomne
prästen som så ivrigt eftersträvar att bli straffad,
denna nåd som ska höja honom ur hans
förnedring, och den slarvige äventyraren med
det ömtåliga samvetet som inte låter sig
bedras av några lyckans hägringar. Som
bildsvep är båtutflykten anmärkningsvärd, med
verkligheten osökt omsatt till symboler för
det ansatta unga parets problem: bron som
sluter sig bakom dem, löpsedlarna som
hetsar dem med sina rubriker överallt.
Sol och vår i Wien, Harold Frenchs
filmversion av en teaterpjäs, är trots sin titel en
ovanligt intelligent film, sund och riktig i
sitt balanserat kritiska uppfattningssätt. Den
lilla oerfarna skotskan som far till Wien för
sitt farsarv för att få höra den välkändaste
av straussvalser »at the source» är
oemotståndlig i sin naivitet, stolthet och
romantikhunger. Barbara Mullen återger henne inifrån,
men även hennes utseende är kongenialt i
sin brist på skönhet, vilket bidrar att göra
henne omväxlande komisk och gripande.
Redgraves resande tvättmaskinskonstruktör
är en illusorisk enklare engelsman, hederlig
och strävhårig, behärskat stolt över sin
manlighet och resvana. Det hela är ingenting
märkvärdigt, men det är välgörande med en sådan
både välvilligt rättvis och osentimentalt
genomskådande människoframställning.
Farligt månsken är tekniskt och utvändigt
elegant, men det är nog närmast vad man
menar med en dålig film. Det är något på
tok med problemställning och
känslogestaltning: för mycket anspråksfull enfald och
patetisk banalitet. Redan själva
kombinationerna är betänkliga: en polsk flygare och pia-
nist som sammanträffar med en amerikansk
millionärsdotter och krigskorrespondent en
månskenskväll i ett övergivet hus strax fore
Warszawas fall. Sedan blir det konsertturné
i Amerika med montage av lokomotivhjul,
klaverskräll, applådåskor. Och han faller för
giftermålet med den bortskämda skönheten,
tills samvetet efter långvariga och inte minst
för åskådaren pinsamma konflikter driver
honom att återvända som flygare i kampen om
England. Där blir det musiken och den
påfrestande kvinnan som återger honom minnet
efter en störtning! Så tomma, känslofalska
människor i en inramning av modern, saklig
realism det skär sig otäckt. Ska kriget
ytterligare hejda människor på deras väg till
medvetenhet? Kommer dess hjältar bara att bli
ett slags verklighetens odrägliga pekoralister
med anspråk på fördjupad erfarenhet?
Charlies krog visar hur några mycket gröna
överklassungdomar gör bekantskap med en
tillflyktsort för fattiga, ett egendomligt
hotell för vinddrivna existenser, som alla sett
bättre dagar och himlar sig över sina minnen
eller förkunnar sin resignations triviala
visdom. Stället och dess figurer kunde ha blivit
ett fynd, en rivande tiggaropera, om inte den
välmenande oskuldens änglar gått i vägen
överallt. Där är den tokige musikanten med
sitt fantastiska bakgårdsgäng: han är bäst.
Där är den förliste gatupianisten som griper
proletärhustrur med sina dundrande klassiker:
han är värst. Och där är den förfallne fadern
som berövar sig livet av uppoffrande kärlek
till sin dotter, en vulgär kabaretsångerska
som samtidigt är en den ädlaste
följetongshjältinna! Hela filmen ångar av social
sentimentalitet: det är aningslös överklass som
lindrar sina samvetskval med egenkärt
utopiska reformprojekt. Det slutar som sig bör
med att en vitskäggig gubbe i hopp om ett
paradis på jorden stirrar idiotiskt saligt in
i kameran.
I havets famn är en halvt dokumentarisk
filmberättelse av Michael Powell, förlagd till
det ensliga Foula, den yttersta shetlandsön,
varifrån befolkningen av bristande
försörjningsmöjligheter tvingas att utvandra.
Filmen börjar lovande med ett anslag av den
mystik som ständigt finns där människor
lidit nederlag i kampen mot naturen. Sedan
blir den alltför redogörande och ställvis tråkig,
men bevarar dock en aktningsvärd äkthet.
Elementär poesi avvinnes ödsliga klippor,
havet i storm, virvlande säd, fårflockarna, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
