Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
ledarnaturen, den store mannen bland män,
vars öde är ett annat än att leva i veklig lycka
med en kvinna. Vänskapen mellan
kommendanten och läkaren (kraftfullt
karakteriserade av Francen och Baur) är programmatisk
och ändå på samma gång intensivt mänsklig.
Historien rymmer även ett mer eller mindre
medvetet ödesschema av mytisk typ, med
den skapande mannen som enslingen, för
vilken steget ur ensamheten är omöjligt, emot
hans sanna natur, och därför hindras av
pro-jicieringar i den yttre verkligheten: först
spetälskan, sedan en infödings kula.
Macao, det stora spelhelvetet, är en något
rörig äventyrsfilm i en hetsig, skrällande
atmosfär. Miljömålningen har en kallsvettig
östasiatisk touch och några figurer är starkt
konturerade: Stroheim som en
desillusionerad vapensmugglare, nästan patetisk under
sin skyddande cynism, vidare en högklackad
äventyrerska med litet av instängt rådjur
över sig, en orakad angivare och en skum
spelbankschef med svaghet för sin dotter.
Soluppgång är en ny filmatisering av
Sudermanns »Resan till Tilsit», utförd av Veit
Har-lan. Hans filmer är vanligen mer eller mindre
överdrivna, osunt ansvällda; han är kanske
mera av kraftnatur än konstnär, men i alla
fall ingen slät figur. Här målar han en fiskeby
och ett handlarehem i grovt maner, med tyngd
över tingen och hård press på händelserna.
Kristina Söderbaum blir mest en
oljetryckskvinna, patenterat rejäl till hjärta och
karaktär. Hennes man är en kraftigt
kringtram-pande, basbrummande karl, liksom
oåtkomlig och hjälplös i sin robusta kropp.
Älskarinnan har chargerats till en
storstadshysterisk polska. Hon blåser bort, liksom stadens
övriga fåfänglighet gör när stormen
överfaller nöjesfältet. Åtskilligt är styvt som
filmupptagning: den drunknande pojkens
räddning utanför den häftigt klämtande
klock-bojen, förlisningen under hemresan från
Tilsit och båtarnas sökande efter de förolyckade
med flammande bloss i havsnatten. Men det
dramatiska i sådana scener närmar sig
alltför mycket hysteri.
Lidelsens melodi, en ungersk film av
Kalmar Laszlo, är ett passionens borgerliga
kammarspel, påminnande om tjeckiska filmer i sin
symbolistiska stil, sina motsättningar mellan
elegant moderna interiörer, primitiva
temperament och verksamt ingripande
naturelement. En medelålders kvinna ställs mellan
två män, mellan ny känslostorm och invant
lugn. Åskan slår ner i trädet bredvid den
vilsekomna: det är lidelsen som tänds. Åskregnet
sköljer över henne utanför den älskades hus
och genomkyler henne nästan till döds: det
är lidelsen som släcks ut. Männen är något
karikerade: den livsfarligt svartsjuke
direktören och den lejonmanade musikern med sina
romantiska fasoner.
Kvinnorna vid Volga, en rysk film av V.
Batalov, berättar om en grupp
sovjetkvinnors energiska strävan för att få delta i det
mödosamma fiskearbetet när stören uppfyller
floden. Detta blir dem också förunnat,
naturligtvis med åtföljande fångtsrekord för
kvinnolaget och kamratliga festligheter efter
många kamratliga gräl. Dessa kvinnor är
väldiga och robusta, som gestalter ur ett
forntida matriarkat, mera förlamande än
åtrå-väckande. Det hela är grovt, saftigt och starkt
fysiskt levande, och får sin skönhet och sitt
skimmer från den stora floden: den flyter
genom hela filmen med sitt mäktiga liv och ger
ekande klang åt sången om mänskligt arbete.
Med sina brister och förtjänster påminner
denna film inte så litet om Moa Martinsons
romaner.
Vägen till stjärnorna, en rysk sång- och
musikfilm, är däremot i gråaste laget. När
proletärtillvaron ska sporras till lustspelsglädje
och konstentusiasm ter den sig därigenom
bara så mycket mer beklämmande. Och
operauppställningar som verkar gamla fotografier
av kungafamiljer kan på film inte räddas av
en sångares aldrig så klangfulla sång.
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
