Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
primitiva kyrkan, de mycket
verklighets-präglade ansiktena. Mest gripande är kanske
den tafatta lilla dansscenen kring fiolerna
medan kvällen mörknar över öns oändliga
ödslighet.
Skuggornas hus, Charles Vidors filmversion
av skådespelet »Ladies in Retirement», är i
mitt tycke den mest fascinerande amerikanska
filmen på rätt länge. Redan den föredetta
teaterslinkan i sitt romantiska hus mitt i de
dimmiga sankmarkerna är en prima tillgång.
Och när hennes unga men dystert
outgrundliga hushållerska tar dit sina båda tokiga
systrar börjar ett drama av tragikomisk,
andlös effekt. De vildögda systrarna är omgivna
av bisarr poesi och i sin art verkliga
människostudier: den ena sorglöst infantil, nyfiken som
en skata, med en gammaldags kikartub till
minne av en sjöman; den andra dolsk och
trotsig, besatt av puritansk nyttighetsdrift,
befriande sig genom skadegörelse. Ständigt
återvänder de hem från träskmarkerna med
trädgrenar, vassbuketter, snäckskal och döda
fåglar: galna fynd ur deras strövtågs
paradisiska rike. Den kloka systern är den farligaste
av dem, slank men oböjlig; i Ida Lupinos
utförande blir hon en övertygande mörderska.
Och den unge mannen, förskingraren,
snyltgästen, så rundkindad och tandglimmande,
bjuder henne ett illfundigt motspel. Filmen
röjer nog en viss bundenhet vid det
bakomliggande skådespelet, man anar
aktindelningen och de avgränsande scenväggarna:
sålunda har träskets bildmöjligheter
försummats. Men den ger ändå en icke föraktlig
illusion.
Männen i Pojkstaden är åter en film med
Spencer Tracy som fader Flanagan, han som
under tänkande med hjärtat skapat ett
sådant präktigt hem för vanartiga pojkar. Här
har det växt till en hel pojkstad, med
väl-drillad frihet under självstyrelse. Tracy är
fullständigt ett med sin fader Flanagan,
sentimental och socialt stridbar, skicklig
praktisk psykolog och ekonomiskt omöjlig ett
helgon och en stark man: orimlig kanske, men
obestridligt vinnande. Den patetiska
konflikten rör sig denna gång närmast kring en
liten förrymd pojke från en sällsynt ruskig
anstalt, ett obetalbart gangsterfrö med
aggressiv falsettröst. Filmen är våldsamt emotionell,
en social väckelsepredikan, riktad mot de
brutala straffmetoder som i stället för att rädda
vanartiga ungdomar uppfostrar dem till
obotligt samhällshat. Vore man emot tendensen
skulle filmen vara outhärdlig, men nu njuter
man av sin sympatiserande gripenhet.
De möttes i Bombay börjar med en
komedi-artad diamantstöld, följd av en äventyrlig
flykt till Kina och ofrivilligt deltagande i
strider mot japanerna. Filmen håller sig flytande
på sin andlösa händelsevirvel, men intrycket
blir ändå föga gynnsamt. Felet, ett både
konstnärligt och moraliskt fel, är att allting
går för lätt och smärtfritt, ingenting äger
verklighetens motståndskraft: därför rinner
illusionen och även åtskilligt av själva
äventyrsspänningen bort som vatten genom ett såll.
Slutet är ganska svårt med den durkdrivne
internationelle skojaren som plötsligt faller för
den enklaste militär- och äktenskapsromantik.
Helst minns man kanske Peter Lorres
sällsynt otäcka kineskapten och båtarnas möte i
dimman.
International Lady är en amerikansk
efterföljare till Hitchcocks
»Utrikeskorrespondenten», men har inte alls samma tvivelaktiga
men obestridliga intensitet. Även det lyckade
inslaget med kvarnen går igen på ett mindre
lyckat sätt; en polisagent håller på att drunkna
i sädesbingen. Den blonda spionskönheten är
huvudsakligen en mannekäng, flankerad av
några nazistiska spiontyper med mörkare
skuggning.
De anklagade, en fransk film av Maurice
Lehmann, berättar om ett överfall på
postdiligensen till Lyon under revolutionens
efterdyningar. Pierre Blanchar gör en dubbelroll,
som rånligans durkdrivne ledare och som
borgare ute på erotisk eskapad, oskyldigt
anklagad och dömd, till följd av en ödesdiger
likhet. Giljotineringen i hällande regn är en bit
bra film. För övrigt finns det god tillgång på
präktiga bovfysionomier, av vilka Dorvilles
hästhandlare tar priset, rostig av vin, härjad
och skrynklig som en gammal stövel,
påträngande i sin massiva kroppslighet. Ett
skumt värdshus och ett stycke parisisk
glädjemarknad utgör filmatisk tavelkonst med väl
träffad tidsprägel. Men filmen är tydligen
gjord med sparsamma medel och verkar till
stor del teater.
Mannen frän Sudan, i Baroncellis regi,
rymmer en mängd bilder från Ekvatorialfrika, med
stark betoning av de franska
kolonialförhållandenas förträfflighet. Handlingen är
skissartat utförd och har närmast intresse genom
sin ideologiska tendens. Det gömmer sig nog
en del nazistiska temata i denna apoteos av
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
