Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
uppenbart, att inflationen sträckt sina
verkningar även till teatern. Det var säkert ingen
tillfällighet, att under en avsevärd del av
höstsäsongen revyerna totalt dominerade, och
detta till den grad, att även Stockholms båda
konstnärligt syftande småteatrar,
Blanche-teatern och Nya teatern, spelade revy (Nya
teatern tycks nu liksom Blancheteatern
definitivt ha övergått till metoden att finansiera
vinterns seriösare insatser med en revysejour
sommartid). Och Wally-revyn på
Oscarsteatern, denna innehållsfattiga, lyxbetonade
show med ymnig och delikat nakenhet,
passar onekligen bra in i bilden av dagens
kristidsstockholm, varmed ingalunda behöver
vara sagt, att den helt saknade konstnärliga
värden.
Värre är, om förflackningstendenserna
smittar även de allvarligt syftande teatrarna,
bedrövligast, om Dramaten följer med i
galoppen från det konstnärligt väsentliga till
aftonunderhållningens lättuggade men inte
alltid och tyvärr inte ens oftast välsmakande
adiafora. Dramaten med en nationalscens
skyldigheter som kulturbärare och förebild
och med den lyckliga men samtidigt
ömtåliga positionen som huvudstadens enda stora
talscen — en position, som utesluter den
sunda konkurrensens eggelse men som
djupare besett borde göra ansvaret drygare. Och
vad har nationalscenen haft att komma med ?
Sannerligen inte mycket. Bland de svenska
nyheterna endast en, Beredskap av Gunnar
Ahlström, med välvilligare bedömning
ytterligare en, Ett spel om en väg som till Himla
bär av Rune Lindström, som försvarar sin
plats på en sådan teaters spellista. Tre
utländska nyheter har varit lika många
likgiltiga mellanprogram, redan det för mycket för
ett spelår. Man kan bortse från Gustav Vasa,
en repris från spelåret 1939—-40, vilken
därtill gavs bara ett par gånger till firande av
Strindbergsjubileet. Bland klassikerna ståtar
på teaterns officiella men åtskilligt
vilseledande förteckning Goethes Ifigenia på
Tau-ris, vars framförande på teaterns lilla
försöksscen inför inbjuden publik och med endast
ett par senare offentliga föreställningar,
därav summa en kvällsföreställning, måste
betecknas som idealitet i skymundan. Återstår
Hamlet och Swedenhielms, båda mycket
spelade och båda (denna gång) givna i
oinspirerad regi. Spelårets intressantaste svenska
nyheter har framförts utanför
nationalscenen: Pär Lagerkvists Midsommardröm i fat-
tighuset på Blancheteatern, Värnlunds
Modern och stjärnan och Hjalmar Bergmans
Sagan av Dramatikerstudion, den mest
givande utländska repertoaren med bl. a.
Gorkijs På livets botten har förekommit på
Blancheteatern. De största regisegrarna har
hemburits av Per Lindberg med Sagan och
Midsommardröm i fattighuset — alltså
utanför Dramaten. Tyngdpunkten har legat på
småteatrarna, och detta till en viss grad även
när det gäller underhållningsprogrammen.
Naturligtvis är det riktigt, att man inte
har rätt att döma en teater efter ett enstaka
spelårs prestationer. Men med all skyldig
hänsyn till olyckliga tillfälligheter och
motigheter av allehanda slag, som ställer sig i
vägen för de vackrast tänkta spelplaner och
de förnämligaste intentioner, kan man inte
underlåta att längtansfullt speja efter den
konstnärliga vilja, som åtminstone då och då
under spelåret måste slå gnistor, nota bene
om den finns. Därtill kommer, att ett
förspillt eller illa använt år i en teaters liv
liksom i en människas är en allvarlig sak, även
om vederbörande teater eller människa kan
peka på vackrare resultat andra år. Årens
obönhörliga flykt och omistliga värde har vi
lärt oss känna starkare under denna tid, då
det inte bara är sommaren, som tycks oss
given av nåd. Det är väl inte minst denna
nyväckta uppfattning av dagarnas värde inför
en oviss framtid, som bildar underlaget till
parollen andlig beredskap. Som kulturella
beredskapare har vi att stärka insikten om
vår ifrågasatta demokratiska
samhällsordning och vårt hotade humanistiska
kulturideal. Teatern har här sin uppgift, och den
kan inte skattas nog högt. Vilken styrka och
lyftning kan det inte ge att från en
teatersalong samfällt få applådera tankar man
tror på och ord man håller heliga. Och om
också teatern i en viss situation måste sky
det utåt utmanande, har den möjligheter
att välja programmen så, att de låter oss
möta den idékrets och förnimma den andliga
atmosfär, vi inte anser oss kunna leva
förutan. Men den kulturella beredskapen på
teaterns gebit liksom på diktens medför den
allmännare, kanske djupare skyldigheten att
verka som vanligt (på samma sätt som vi
vardagsmänniskor först och främst har att
leva som vanligt), helst bättre än vanligt, i
varje fall utan att sänka standarden. Härmed
är för teaterns del också sagt, att den måste
själv bestämma sin väg och inte låta krisens
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
