Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Sten af Geijerstam
__/ ngen, som vill försöka ordna och
sammanfatta sina intryck från teateråret 1941
—1942, kan komma förbi teatrarnas beroende
av kriget och dess följdverkningar. I själva
verket är det först det nu tilländalupna
spelåret, som på fullt allvar fått sin karaktär
bestämd av att befinna sig i krigets slagskugga,
på samma sätt som den gångna vintern varit
den första, då kristidsinskränkningarna i
fråga om kläder och föda vållat
stockholmarna allvarligare bekymmer.
I mörkare stunder kan man få en
beklämmande känsla av något slags andlig
övervintring för Sveriges kulturliv. På samma
gång som vårt intresse hotar att uppslukas
av allehanda påträngande materiella
besvärligheter, blir isoleringen från den
internationella kulturgemenskapen allt fullständigare.
Murarna reses högre och oöverstigligare med
varje ny krigsmånad. För teatern medför
detta, att utländska repertoarnyheter
knappast längre finns att tillgå, en brist, som
teatercheferna nyligen i en intervju om planerna
för den kommande säsongen starkt betonat.
Under det spelår, som gått, har faktiskt inte
en enda verkligt betydande utländsk nyhet
framförts på stockholmsscenerna. Särskilt
hårt har teaterlivet drabbats av att tillflödet
av amerikansk dramatik tycks ha sinat.
Medan ännu det närmast föregående spelåret
dominerades av stycken ur den nya, rika
amerikanska dramatiken, har de senast givna
pjäserna från U. S. A. i bästa fall haft
underhållningsvärde.
Om sålunda inga fönster utan på sin höjd
en liten glugg hållits öppen mot den stora
världen, har i gengäld och som följd härav
den nationella produktionen haft ovanliga
möjligheter att göra sig gällande. Dramatiska
teatern har presenterat inte mindre än fyra
svenska nyheter och två svenska repriser mot
summa fem utländska program, därav två
klassiska. Övriga teatrar har bjudit på två
svenska nyheter förutom ett par
Strindbergsföreställningar. Då har ändå inte Svenska
Dramatikers Studio tagits med i statistiken.
Att denna nationella självförsörjning mindre
berott på en medveten strävan i det
fosterländskas tecken eller på en plötslig och
riklig tillgång på goda inhemska pjäser än på
rena nödtvånget, kan inte råda något
tvivel om.
Om kulturutbytet folken emellan är
avbrutet eller starkt inskränkt, är som bekant
rörelsefriheten även såtillvida beskuren, som
utrikespolitiska konsiderationer lagt en
hämsko på det fria meningsutbytet. Även denna
trista följd av krigsläget har teaterpubliken
fått känna av, och detta naturligtvis i ökad
utsträckning, allt eftersom det ensidiga
trycket utifrån tilltagit. Utvecklingen har gått
fort, man får en uppfattning av hur fort,
om man tänker sig ett eller ett par år
tillbaka: stycken som Maxwell Andersons
Morgondagens män, Pär Lagerkvists Seger i
mörker eller Irwin Shaws Hyggliga människor,
alla ingående i de båda första
krigsvintrarnas repertoar, kan svårligen tänkas uppförda
för närvarande. Att den mer eller mindre
nödvändiga försiktigheten ytterligare
begränsat urvalet särskilt av nya utländska
alster, säger sig självt, då krigförande länders
sceniska diktare måste vara lidelsefullt
upptagna av just detta brännbart aktuella stoff,
som vi här handskas så varsamt med.
Ett annat och ännu allvarligare
kristidssymtom, som börjat märkas på teaterns
område, är nöjeslivets förytligande.
Inflationstendenserna, penningtillgången med samtidig
brist på varor att använda pengarna på, har
ju, i varje fall ännu så länge, ingalunda slagit
ut i en nöjesrush av samma dimensioner som
gulaschvanorna under förra kriget. Men
tendenserna finns och märks. Här skall inga
försök göras att utreda, om de talrika
människor, som nu har mer pengar än förr att
avvara för nöjen, då de i valet av
kvällsunderhållning föredrar rena förströelsen
framför sådant, som rör tillvarons väsentligheter,
i denna flykt från verkligheten drivs av ett
legitimt behov att vila kristidströtta nerver,
eller om den åtrådda avspänningen
huvudsakligen är ett välkommet argument för att
följa minsta motståndets lag; så mycket är
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
