Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
kommer till sin rätt? Här är det för övrigt
inte bara fråga om bristande tydlighet i talet,
defekten ligger djupare: i okultiverade röster
och plågsamt felaktiga betoningar, i en för
en nationalscen alldeles upprörande oförmåga
att handskas med den stora dramatiska
stilen. Unga skådespelare, som väckt intresse i
Beredskap eller andra moderna stycken,
påminde i Hamlet om oskolade amatörer.
Erfarnare artister talade i brist på övning och
instruktion själlöst och rörde sig utan hållning
och värdighet.
Vad som uteslutande gjorde denna
Hamletrepris berättigad, var Lars Hanson. Trots alla
oarter i diktion och plastik — skådespelaren
företräder ju just det stilförfall, som här
berörts — kan Lars Hanson som Hamlet inte
undgå att intressera. Glans, charm och poetisk
glöd fick man sukta efter hos denna nya
Hamlet. Lars Hanson hade i samverkan med regin
lagt an på att förklara Danaprinsens beteende
i olika situationer, en i grunden hopplös
uppgift, men så långt möjligt skickligt löst. Hans
Hamlet fattar jag eljest främst som enslingen
och särlingen, en man för sig genom begåvning,
karaktär och lynnesdrag, full av tankar, som
han är tragiskt ensam om, överlägset klok,
även då han handlar ofattbart för
omgivningen, men originell så det förslår, och
färdig till abrupta, oberäkneliga utfall i ord och
handling. Till sitt väsen en sökare och
spörjare borrar denna Hamlet sig ivrigt fram till
sanningen om faderns död, och hans
ungdomliga förtvivlan över vad som hänt förefaller
uppblandad med tillfredsställelsen över själva
problemlösningen. Hans tragik blir — utom
ensamheten — de gåtor, som återstår att
lösa, livets och dödens.
Hamlet-gestalten kan ju tolkas, sceniskt
och kritiskt, i det oändliga. I dag, då vi
överallt urskiljer tidens vinddrag, älskar vi
Hamlet för hans protest mot makt-är-rätt-lära och
acceptera-moral. Överväldigande starkt
upplever nu enskilda och nationer (inte minst
neutrala) Hamlets dubbla vånda:
motsättningen mellan ideal och verklighet, och
motsättningen mellan vilja och förmåga.
Goethes humanitetsideal förefaller i dessa
dagar mer än eljest olympiskt ovanför
stridsvimlet, men just genom sin skarpa kontrast
mot dagsaktuella skeenden har
försoningsbudskapet i Ifigenia på Tauris ett så viktigt
ärende till oss alla, att man beklagar, att
skådespelet inte fick nå en större publik. Å
andra sidan förstår man, varför Dramaten
valt att ge det på sin studio: unga krafter
skulle få avlägga sitt gesällprov i klassisk
spelstil. Elevskolans föreståndare, Stig
Torss-low, skötte regin, Gunn Wållgren utförde den
krävande titelrollen — båda gav glädjande
löften eller mer, och till slut åstadkom Frank
Sundström som Orestes nära nog en
sensation. Med intelligens och säker smak
behärskade han den för honom ovana stilen, och
med sin egen gripenhet grep han åskådarna.
Vad Gorkij menat och känt inför de
förfallna existenser, han skildrat i På livets
botten (Natthärbärget) utöver driften att
skapa och den för honom typiska glupande
nyfikenheten på alla sorters människor, är
en svårutredd fråga. Man finner hos Gorkij
en egendomlig dualism mellan hans glödande
folkuppfostrarpatos och en benägenhet att
sympatisera med och nästan upphöja till dygd
det håglösa accepterandet av sjaskiga
förhållanden. Om På livets botten tjänat till att
ge utlandet mer eller mindre kompletta
begrepp om rysk nationalkaraktär, tog vid
ur-uppförandet på Konstnärliga teatern i Moskva
1902 publiken fasta på pjäsens latenta
samhällskritik. Oavsett tendens lever skådespelet
som få andra i modern dramatik.
Blancheteaterns föreställning blev inte
samma betvingande seger som Onkel Vanja
föregående spelar. Allt det yttre: Garmlands
dekorationer, dräkterna, maskeringen och
även själva atmosfären verkade övertygande
äkta. Jura Tamkin, den teaterkunniga
medlem av ryska kolonin i Stockholm, som stått
för regin, hade däremot inte riktigt räckt till
som personinstruktör. Teaterns ensemble,
utökad med några utomstående krafter,
inrymde några artister, som med säkrare
ledning borde ha kunnat åstadkomma mera. I
ett stycke som detta (där det pratas så
oändligt mycket och där varje medverkande är
lika viktig) måste varje figur etsas ut med en
djärvhet och fasthet i linjerna, som kommer
vederbörandes minsta framträdande att på
publiken verka som något nyt-t och
utomordentligt. Från denna föreställning stannar i
minnet endast några få
skådespelarprestationer, främst Björnes utsökta studie som den
förfallna Baronen, vidare Emil Stiebels
mustiga men oväntat hovsamma gestaltning
av värden Kostyljoff och Ester
Roeck-Han-sen som hans hustru Vasilissa. Spelledningen
hade suddat ut en del för stämningen och
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
