- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
331

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

med Golitsyns förvisning. Drastiskt nog, med
munviga replikskiften, utvecklar sig trätan
mellan de båda furstarna, av vilka själve
Golitsyn just före Dosifejs inträde förfaller
till ett så föga världsmannamässigt
intervallsprång som den skärande stora septimans.
Mot de tre männens diskurs avtecknar sig
sedan den på avstånd sjungna unisona
manskören av raskolniker, vilkas trosfanatism
uttryckes genom en urkristet tonande melodi,
envist kretsande inom en kvints omfång.

Dramatiskt slagfärdigt, med några få
takter — såsom tonsättaren förfar vid liknande
tillfällen — ges den peripeti det betyder när
Sjaklovityj utslungar sitt »Chovansjtjina».
För avslutningen av denna akt hade
tonsättaren velat skriva en kvintett, men
Rimskij-Korsakov, vilkens hjälp han hade tänkt sig
för en sådan tekniskt invecklad uppgift, har
i stället låtit akten klinga ut i det från första
aktens förspel kända temat; dess
ursprungligen naturskildrande innebörd tyckes i detta
nya sammanhang utvidgad till en symbol för
tsar Peters Ryssland.

Åter ljuder, nu i närbild, den nyss hörda
hymnen när de gammaltroende i början av
tredje akten tåga genom själva
streltserför-staden. »Ungmön gick i sena natten» — detta
som Marfa sjunger framför furst Andrejs hus
är en av Musorgskij upptecknad daggfrisk
lolkvisa i G-dur och 6/4-takt, vars åttataktiga
period redan här upprepas fem gånger och
senare ännu några gånger; det för var gång
varierade ackompanjemanget, som
säkerligen antytts i Musorgskij s egen skiss, ger
ännu ett särskilt fint prov på bearbetarens
orkestrala fantasi. Strykningen av episoden
Susanna-Marfa innebär ej någon större
förlust, även om den tillstädeskomne Dosifejs
präktiga vredesutbrott mot den »djävulskt»
ofördragsamma kvinnan ger ett välkommet
komplement till mannens eljest övervägande
saktmodigt tecknade karaktär. Och det largo
appassionato, ciss-moll, som Marfa sjunger
för den mänskligt förstående
vännen-trosför-vanten ställes i tydligare relief om det —
likaledes enligt originalskissen —
dessförinnan får åhöras av och uppröra den dygdiga
Susanna. Detta nya arioso, vari den med
furst Andrej förut lierade kvinnan yppar sitt
»outhärdliga, syndfulla kval», utmärkes av
en för Musorgskij mycket ovanlig erotisk
betoning; den lidelse som brinner i den första
periodens stegvis stigande och fallande
melodilinjer och kvider i en mellanstämmas små

Einar B ey ron som furst Golitsyn
och Léon B j ör ker som fur st
Ivan C hov an ski j.

sekundsteg sublimeras emellertid i den andra
periodens durvändning; dessa 16 takter ge
verkligen ett porträtt av Marfas
sinnligt-över-sinnligt splittrade väsen.

En dacapo-aria, visserligen med ganska
rudimentär mellandel, är Sjaklovityjs
patriotiska åkallan, ett i sitt ess-moll mörkt
storstilat nummer, vars periodiserat bundna
melodik stegras genom en recitativiskt
patetisk avslutning.

Från fylleri till fromhet utveckla sig ju de
stora folkscenerna i aktens återstod. I
männens mustigt klingande brännvinsvisa målas
i allt mer uppdrivet tempo, med rytmiskt och
melodiskt åskådliggörande medel, deras
rag-lande, lallande och skrålande. Inte mindre
naturalistiskt stämma deras inrusande kvinnor
upp sin skriande låt, som dock förblir
melodisk, om också inte melodios musik.

När i en följande masscen ordet föres av den
skräckslaget berättande skrivaren blir det ett
slags dramatiskt upprörd soloballad med
kör-inlägg av det för en gångs skull, gentemot den
föraktlige bläcksuddaren, oppositionellt
sinnade »folket». Den d-mollkör vari den till sist
om olycksrapportens sanningsenlighet
övertygade massan vänder sig till den gamle
Chovanskij uttrycker förkrosseisen i en för

331

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:33:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free