Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
liga exposén som utgör ett lysande exempel på
Musorgskijs förmåga att i en musikaliskt fritt
formad seen ge en impressionistiskt livfull
presentation av miljö och karaktärer. En viss
formell enhetlighet vinnes här genom den då och
då återkommande ostinata rytmen av ett
otåligt pådrivande kvintolmotiv; det
beledsagar den brutalt hotfulle Sjaklovityj när han
dikterar sin angivelse för den med gnällande och
spetsiga motiv skildrade lika rädde som listige
skrivaren — en ny livslevande tragikomisk
figur, en tenorbuffo liksom prästsonen i
»Marknaden i Sorotjintsy». I sitt ljusskygga
förehavande avbrytes Sjaklovityj då och då av
skrivarens förskräckta invändningar;
angivarens stämma blandas med förbipasserande,
glatt trallande stadsbors; eller tystnande
döljer han sig i sin mantel när en skara
strelt-ser högljutt sjungande draga förbi. Det är som
om luften där i gryningsdunklet framför
Kreml och katedralkupolerna vibrerar av
röster, kommande och försvinnande med
vinden.
Nya trumpetstötar. Och i ett enda
crescendo på C-durtonikan som orgelpunkt, i ett
anlopp som tyckes vilja spränga
fördämningar, stämma streltser och annat folk upp
sitt »hell» för den »vita svanen», såsom de
kalla den annalkande gamle Chovanskij; deras
röster tumla om varandra i gångar som till en
början inte äro något annat än den
pentato-niska skalan i upp- och nedgående. Pampigt
separathälsad av sina krigsmän talar äntligen
hövdingen — djup bas — till sina »barn».
Han kännetecknas av ett unisont framfört
orkestertema — partiturets enda egentliga
ledmotiv -— vars robusta härskarspråk
avslutas med några av pukslag markerade
upprepningar av en och samma ton; »det rätter
och packer Eder efter» — tyckas dessa
eftertryckliga sluttoner säga. Bilden av den med
raskolnikerna politiskt sympatiserande
stor-bojaren fullständigas när han i sitt tal
inblandar sitt alltid av korstecknet åtföljda
fromlande »Gud bevare». Efter några i granit
mejslade repliker mellan kören och
protagonisten lovprisas denne på egen befallning, för
vilket ändamål Musorgskij använt en
gammal rysk bröllopssång.
När denna triumfala seen tonat ut komma
Minna och den unge Chovanskij till stormigt
briljanta violinpassager instörtande, den förra
utstötande sådana nödrop som i denna hennes
enda seen utgöra hela hennes parti, den
senare ... ja, vad furst Andrej, dramats mario-
nettartat overkliga figur, nu och i
fortsättningen får sjunga, det smakar mestadels
operaschablon; den enligt Musorgskijs
brevkommentar urdumme mannen sjunger bara
tenor. . .
Ett smärtfyllt högtidligt adagio (»Så furste
håller du din ed»), gestaltat som ett djupt
mezzosoprantonande arioso över
g-molldo-minantens dovt klingande orgelpunkt och
med kromatiskt ledbrutna harmonier — det
är den dramatiskt mellanträdande Marfa som
så röjer sin sorgset syndmedvetna, efter
förlösning längtande själ. En dystert skön
kan-tilena i ess-moll, den i »Chovansjtjina» mer än
en gång använda mörkaste tonarten — nu är
det Dosifej som inför de tystnade streltserna
förkunnar ankomsten av »den tid då i mörker
själen vandrar». Han tecknas tonalt med
gudsmannens myndighet, visserligen
sorg-tyngt, såsom orkesterns stönande
förhållningar utvisa, men också manande i fasta
tonsteg och till mystikfyllda harmonier; med sin
även i översättning märkbara nära
överensstämmelse mellan text och musik synes detta
arioso här mer övertygande exemplifiera »det
meningsfullt rättfärdigade recitativet» än när
samma sång användes av bearbetaren i annat
sammanhang, för att fylla ut en lucka i femte
aktens andra seen.
De gammaltroendes bön i eolisk
kyrkoton, denna med försångaren-Dosifejs inpass
interfolierade kör — hur spännande den blir
genom de mellan frasslut länge uthållna,
musikpulserande pauserna och det allt
emellanåt inskjutna, djupt klockklingande, tomma
kvintintervallet, som med sin för nutida
tonartskänsla främmande tonala funktion tyckes
komma från hinsidan.
Nästan lika litet som den äldre Chovanskij,
endast undantagsvis, får den brevläsande
furst Golitsyn den för Marfa och Dosifej
utmärkande melodiska avrundningen i sin
sångdeklamation. Men mot streltserfurstens
lapi-dara tonsteg kontrastera den västerländskt
fernissade diplomatens i det längsta lent
glidande tonfall. Inledningen av Marfas
spådomsscen skulle i fråga om instrumentalt
måleriskt frambesvärjande av »hemliga
väsens här» kunna jämföras med motsvarande
situation i den av Musorgskij illa tålde Verdis
»Maskeradbal». Men den kantabla egentliga
förutsägelsen är dränkt i ett från italienaren
avlägset slaviskt svårmod; såsom
erinringsmotiv kommer denna melodi, starkt stegrad,
tillbaka i fjärde aktens andra bild, i samband
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
