Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Wi]strand,
också 1500- och 1600-talens
litteraturteori; på den punkten har alltså deras
inflytande varit verksamt ända sedan
renässansen, medan deras dom över hellenismen
först blev aktuell i samband med
smakförändringen på 1700-talet. De ansågo det
också möjligt att hinna upp de gamla,
t. o. m. författaren till Peri hypsus har den
meningen, och ser man på situationen ett
århundrade senare eller något mer, i andra
årh. e. Kr., så finner man att grekerna nu
icke alls kände sig så nere; efterbildningen
hade burit frukt, menade de, och snart äro
de övertygade att de ha nått den klassiska
höjden igen. Man börjar kalla sina samtida
litteraturstjärnor för den andre
Demosthenes, den andre Xenofon och så vidare.
Varför fick då detta deras omdöme icke
samma betydelse senare; varför markera
icke det senare 1700-talets
litteraturhistoriker att det blev ett litterärt uppsving igen
efter Kristi födelse? Det beror främst på
att 1700-talet ju gjorde av med imitationen
av klassikerna som litterär regel. Dessa
kejsartidens klassicister, de voro
imitatorer och ville vara det, och därmed voro
också de dömda, de voro inga
originalgenier de heller. Endast den tyska
grekoklassicismen, som själv fordrade
efterbildning av de grekiska klassikerna, skulle
ha kunnat uppskatta dem, likaväl som den
kunde räkna en Raphael Mengs för den
riktige Rafaels vederlike, men
Winckelmann och Goethe visste för litet om den
litterära utvecklingen under kejsartiden,
och de klassiska filologerna bland
ny-humanisterna voro för Herderpåverkade
och romantikpåverkade för att kunna sätta
klassicisterna så högt. Därtill kom att
höjningen av litteraturens standard visade
sig mer i prosan än i poesien, som var det
senare 1700-talets huvudintresse, och
slutligen att skriften Peri hypsus, som icke
har något gott att säga om sin samtid och
de närmast föregående århundradena, på
grund av en svävande uppgift i handskrif-
ten ansågs vara skriven av Cassius
Longi-nus, hovfilosof och minister hos drottning
Zenobia i Palmyra, tillfångatagen och
avrättad av kejsar Aurelianus år 273,
han föreföll alltså icke ha funnit någonting
beaktansvärt i 2:a århundradets litterära
produktion; vi veta emellertid nu att Peri
hypsus är skriven omkring år 50.
Detta har dömt den grekiska
litteraturens största del till en så undanskymd
plats i litteraturhistorien från och med
1700-talets slut: de hellenistiska författarna
voro lärdomspedanter, de senare
efter-apare, och de ofria och korrupta
förhållanden de levde i kunde helt enkelt icke
frambringa några mästerverk. Den
blygsamma plats som det begynnande
1800-talet tillmätte deras stora skara ha de oftast
fått nöja sig med intill vår tid, trots att
kunskapen om den senare grekiska tiden
har växt och vi icke mer kunna se så
onyanserat på den. Flera orsaker ha där
samverkat, och alla hänga på ett eller annat
sätt samman med romantiska idékomplex.
Där är övertygelsen om sambandet mellan
litteraturen och folkets religiösa och
nationella samkänsla, som sade att när religionen
och den nationella kulturenheten äro slut
så är det också slut med all originell
litteratur. Där är intresset för den primitiva
religionen, den etnologiska
religionshistoriska skolan, som nödvändigt måste ta
fasta på den äldre tiden. Där är arkeologiens
upptäckter av arkaisk konst och av den
mykenska och minoiska kulturen, vilka
riktade blicken ännu mer bakåt. Där är
den jämförande språkvetenskapens intresse
för urspråk och förhistoriska
utvecklingslinjer, som fann mycket mer för sina behov i
Homeros och urgamla inskrifter än i
Menander eller Plotinos. Och utanför
vetenskapen Nietzsches lära om grekernas
väsen, enligt vilken storhetstiden är sjätte
och femte århundradena och Sokrates
redan inleder förfallet.
På de nämnda vetenskapliga områdena
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
