Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Klassiska och efterklassiska greker. Av Albert Wifstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassiska och efterklassiska greker
har det nu inträtt en andhämtningspaus,
som ger oss tillfälle att i lugn och ro se
tillbaka på de bearbetade och obearbetade
fälten. Vad grekiska litteraturen beträffar
har vår kunskap om hellenismen så ökats
och vår insikt i språkets och litteraturens
utveckling under kejsartiden så fördjupats,
att det kan vara berättigat att en smula
modifiera uppfattningen av det hela. Det
går icke längre att framställa hellenismen
såsom en det torra lärdomspedanteriets
tid eller att tala om hur den grekiska
andens »skapande kraft» »försvann», som det
så ofta heter; skall man använda det
farliga ordet skapa (som f. ö. har kommit in
i litteraturkritikerspråket genom ett
missförstånd av ett Platonställe på 1500-talet),
så måste man säga, att hellenismen skapade
nya litteraturgenrer och stilar i långa rader.
Och klassicisterna får man icke se bara som
imitatorer; man får icke rätta omdömet
om en tids litteratur efter vad författarnas
teori säger; inom den moderata
klassicismen fanns mera av eget och nytt än den
själv anade, och riktningen har för
litteraturens senare historia haft en betydelse
som är nästan större än klassikernas.
Poesiens nedgång under århundradena
närmast kring Kristi födelse kan icke förnekas,
men den hade mera gripbara orsaker än
sedefördärv eller politisk ofrihet eller
förlust av skapande kraft; den kan snarare
jämföras med poesiens kris i Frankrike
vid 1700-talets början, då det tänktes som
ett högt erkännande åt en lyckad dikt om
man sade att den var fin som den finaste
prosa.
Men framför allt bör observeras att den
grekiska klassicismens omdöme om
hellenismen och den klassiska tiden icke är
grundat uteslutande på känslan av
skillnad i litterärt värde utan är färgat av andra
faktorer som vi måste räkna med innan
vi acceptera dess dom.
Man kan icke förstå hur klassicismen hos
grekerna kunde vinna en så snabb och full-
ständig seger, om man icke ser att den blev
ett halvpolitiskt medel för grekerna att
värja sig själva, att hålla på sig själva och
hålla sig uppe under det romerska
herraväldet. Under romerskt herravälde stodo
de faktiskt sedan andra århundradet f. Kr.,
men så länge oberoende
grekisk-makedon-ska stormakter funnos kvar, ville de icke
anse Roms övervälde definitivt befästat.
Med slaget vid Actium var dock allt hopp
förbi om någon politisk resning, och då
riktade klassicismen deras blickar på deras
stora forntid; där hade de något som icke
kunde tas ifrån dem, och där kunde de
hämta inspiration till sådan verksamhet
som de kunde hävda sig med även
gentemot de politiska herrarna. Det är en
nationell reaktion, icke blott en språklig
och litterär.
Bland de områden, där Vergilius i ett
bekant Aeneidställe inrymmer
överlägsenheten åt »andra», d. v. s. grekerna, när han
åt romarna ger den politiska
härskareuppgiften, är icke endast konsten och
vältaligheten utan också vetenskapen, och man
skulle kunna fråga varför icke den också
blev ställd i den grekiska samlingens
centrum; den är ju också en grekernas
självständiga skapelse. Intresset för det logiska
sammanhanget, för de förståeliga
orsakerna, för översikten över ett ordnat helt,
det ha de väckt hos Europas folk, och detta
är kanske deras främsta äretitel, framför
deras konst och dikt. Varför sattes icke
även den upp som ett baner? Filosofien
togs verkligen med, den hängde nära
samman med skönlitteraturen, men icke
fackvetenskaperna, och därför kan man
framdraga flera skäl, bland vilka också det, att
vetenskapens utveckling icke kunde sättas
samman med deras nationella
självständighets glansperiod. Vetenskapen är framför
allt en produkt av den hellenistiska tiden,
den blomstrade i närheten av dess kungahov
och i dess lärdomscentra, och redan
Aristoteles, som mer än någon annan kan kallas
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
