Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur vinterns lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
Carl-Erik af Geijerstam
Geijerstam är troligen en man som man i
framtiden kan ställa stora förhoppningar på.
Detsamma gäller kanske i ändå högre grad
Erik Lindegren. Hans diktsamling mannen
utan väg är till ytterlighet svårbegriplig.
Den består av en massa tvåradiga strofer,
indelade som det förefaller alldeles på måfå
i fyrtio avdelningar om sju strofer var. Inte
en punkt, inte ett komma, inte en stor
bokstav förekommer och någon ledande tanke
eller genomgående tema letar man förgäves
efter. Man får vara glad om en och annan
strof blänker till med något som liknar en
förnuftig mening. Det är det språkliga som
fångar intresset. Lindegren har en
beundransvärd formel! färdighet och stor känslighet
för ordvalörer. Hans diktsamling får väl
betecknas som ett formexperiment, som
fingerövningar innan huvudstycket börjar.
Sådana övningar är av stor betydelse och
säkert har Lindegren här gjort goda
erfarenheter som senare kommer att bli
honom till nytta. En och annan strof finner
man också som inte mer är fingerövning
utan utsökt lyrik, ett slags ordspråkslyrik får
man kanske säga.
det trogna biet surrar för den skrumpnade rosen
rabieshunden dricker ur den sjunkna stormens strupe
och den flygande holländaren halar ombord sin brud
för att begrava sig i hennes furieklippta hår
pa rännarbanan växer den svarte riddarens lans
och i luften glittrar skurgummans tragiska mask
Några uppseendeväckande nykomlingar
inom vår lyrik uppenbarade sig inte under
vintern. Intressanta ansatser finns väl i den
antologi Ny lyrik 1941 som Bonniers utgivit.
Man minns namnet Sven Alfons. Men det är
väl också allt. Den fine natur- och
djurskildraren Björn von Rosen försökte sig
också på lyriken, men passar nog bättre för
prosan. Hans naturdikter blir så anhopade
av naturföremål att perspektiv och linje
försvinner. Intressantare, ja kanske den
intressantaste debuten var Lars Englund med ett
litet häfte Säg du. Det rymmer små lyriska
impromptun, oändligt sköra och fintecknade,
nästan japanska i sin utsökta linjeföring.Det
är ingen tvekan om att Englund har stora
förutsättningar för lyriken och man får hoppas
att han fortsätter. Som ett vackert exempel
på hans konst må »Härlig är döden» citeras:
När höststormen sist bedarrat
— stilla o stilla —
làg ju gammallönnen där
och badade sina tunga armar i vattenbrynet.
Blodröda blad kransade den
där làg den.
Det var så stilla alltsammans.
En annan debutant var Uno Floren med
Ar som dessa. Författaren är tydligen en
mycket ung man och hans reaktion inför
tidens ohyggliga skådespel är kramp och
förtvivlan och makabra leenden. Han har en
rätt stor behärskning av sin form. Litet
valhänt är den väl ibland och pendlar mellan
olika stilideal. Ibland är den dock utmärkt
verkningsfull som i den besynnerliga och
vackra dikten »Mannen som skrattade när
han hängdes». Florén kommer säkert att
återkomma. Han har intensitet och oro i blodet
och när den kramp, som nu ibland griper
honom, släpper kommer också hans lyrik att
flöda rikare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
