Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e d t
vanvördigt protesterat, ger — enligt den på
denna punkt visst historiskt något fria
librettoversionen —■ till sist med sig: »Hon står ej
att hejda, hon skall ha sitt Getsemane.»
I tredje bilden, som mer än två decennier
senare försiggår i Birgittas hus i Rom,
åskådliggöres hur den ibland ytterst nödställda
svenskan räddas genom ett »under». Där
inträder Per Skräddare med sina egentligen för
helgalandsfärd avsedda slantar. Birgitta tar
penningpåsen, och så är både hon själv hjälpt
och kan infria sitt till en skara fattiga nyss
givna löfte om hjälp. Just denna dag skulle
det ha ordnat sig ändå, ty strax efteråt
infinna sig de förmodligen inte barskrapade
sönerna Karl och Birger, av vilka den förre
undrar hur hon »har det med sina påvar».
När den sköna Katarina efter en
tiggarvand-ring återvänder hem förföljd av några
beundrare, är det samme riddare som
handgripligen, delvis med hjälp av sin »svenska
långpamp», avlägsnar dem och därefter lugnt
yttrar: »Dom var, när man tänker på det,
ganska söta!»
Ännu en gång måste husets port öppnas, nu
för biskop Alfons (förutvarande spanske
biskopen av Jaén, senare Birgittas biktfader och
utgivare av hennes revelationer), som
meddelar att Birgittas orden fått sin stadfästelse.
Med ordensregeln har påven emellertid
förbundit en helig gärning: drottning Giovanna
i Neapel skall bringas att vända sin håg till
Kristus och bli för sitt land vad Birgitta är
ämnad att bli för Norden. — I verkligheten
skedde ju stadfästelsen av birgittinorden på
annat sätt, och det nyss angivna, därmed
förbundna villkoret torde också vara obekant
för forskningen. Men författaren har behövt
koncentrera händelserna och tvinna en tråd
mellan denna och följande bild.
Birgitta, som vid den förestående
Neapelfärden 1372, var en gammal kvinna, ses efter
den påvliga nuntiens sorti i kretsen av de
sina insomna — »av lycka», som det heter.
Allt mer dominerande blir i stället Katarina;
i hennes svaga händer —- har hon tidigare
berättat för Karl — skall moderns himmelska
kraft bäras till mognad. Katarinas äro också
slutorden om den välsignelse och tröst åt
kvalda själar som — den för tillfället
slumrande — Birgittas namn skall betyda i
kommande sekler.
Trädgårdsfest hos drottning Giovanna —
denna fjärde bildens spelöppning saknar inte
de litterära allusioner som här kunna väntas.
När två hovmän som uppmanats sjunga om
amur anropa grekiska gudar och sånggudinnor
om hjälp; när de under ordförandeskap av
Fiammetta prisa »den enda kvinnan» och när
denna sångtävlan avslutas med en
bekrans-ningsceremoni —• ja, då måste
librettoförfattaren ha erinrat sig den något tidigare vid
samma hov studerande diktaren: Boccaccio
(jfr dennes romaner »Filocolo» och
»Filostra-to»). Drottningen är emellertid bekymrad över
att påven hotat beröva henne den gyllene
dygderosen, och hon är beredd att göra vad
som helst för sin »dygds renässans».
Mycket lägligt anmäles då Birgittas
ankomst. Efter ömsesidiga sirliga hälsningar
framföres Birgittas ärende. Aktens scène à
faire blir naturligtvis den mycket omskrivna
skandal som Karl, »tårarnas son», ställer till
genom att kyssa drottningen mitt på munnen
i stället för på foten, såsom hovceremonielet
föreskrev. »Du var ju strålande», tycker
drottningen. Men Birgitta, som då och då får ordet
till omväxling med Katarina, hotar med en
gammaltestamentlig profetia, förbannar »den
köttsliga lustan» hos de blixtförälskade, var
på sitt håll redan gifta parterna och önskar
hellre se sin son död än ingå ett tvegifte som
skulle varit »ohyggligt som ett djävulens
hånskratt» (det sista en reflexion som Emilia
Fogelklou gör å Birgittas vägnar). Att tillåta
drottningen stifta ett birgittinskt kloster kan
ej nu komma i fråga. Birgitta tar själv — även
detta en licentia poetica -— helt hastigt sitt
klosters regel ur Guds hand. »Och vi taga
varandra!» — lyder Giovannas och Karls
slutreplik, som en vanvördig åhörare lockas
komplettera med visans: »Och så blir ingen utan.»
Ett mellanspel uppges skildra Birgittas resa
till den Heliga graven och hennes hädanfärd,
men motiviskt antyder det också den tragiska
upplösningen av den kärlekshistoria varav
endast begynnelsen blivit sceniskt framställd.
I sista bilden-epilogen uppträder solistiskt
endast »en senare tiders Katarina»
(författarens referat i operaprogrammet), varmed
naturligtvis menas den till Sverige hemvända,
såsom Vadstena klosters första förestånderska
fungerande dottern. Vid en sarkofag i en
katedral står hon och berättar om den där vilande
Birgitta och om riddar Karls död, som
»bevarade honom från dödssynd». — »Den heliga
var en profetissa. Då sanningen teg, vågade
hon säga till våldsmän sanningen» — heter
det i den fortsatta betraktelsen, som här
tagit upp ett som motto i den ofta nämnda
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
