Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och kons er t krönika
författarinnans Birgittabok använt
Strindbergscitat; det är hämtat från »Svenska folket»,
vars Birgittauppfattning ju avsevärt skiljer
sig från »Folkungasagans». Monologen
avslutas med den från revelationerna hämtade
grandiosa åkallelsen »O, alla himlar med alla
himlakroppar, hören till» etc. Osökt har
författaren låtit slutorden om budskapet som
»vandrar ned till jorden — — — och ropar an
både döva och lyhörda» följas av den av
menigheten uppstämda triumfsången Gloria in
excelsis.
I texten slår den dramatiska pulsen ej starkt
hos denna mestadels mycket blida Birgitta,
som t. ex. aldrig ses utkämpa någon »dust
med högmodet» och som utan egentliga
stridigheter når sitt livsmål. Frånsett sporadiska
uppflammanden kommer hon under
handlingens lopp att förhålla sig allt mer passivt för
att i sista bilden ■—- i likhet med Engelbrekt i
den tidigare Bergoperan — ej längre tillhöra
de levandes antal. Starkare prov på
viljebestämdhet och förkunnarpatos ger Katarina
-—■ för övrigt karaktärsyttringar som den till
sitt väsen försynta och förtegna dottern nog
först riktigt visade efter moderns död.
I några detaljer kan det om operan sägas
detsamma som Geijer i ett brev till Atterbom
skriver om Lings »Brigitta» (»en av de tjugu
tragedier som Ling har på stapeln»): »Där
är för mycket rått ämne.» Jag tänker främst
på den stackars Birger, som i den
historiska trohetens namn släpas med från
Eggert-näs till Rom och Neapel, men utan att få ge
ifrån sig ett enda ljud. Undra på att en
recensent kallade honom för »den stumme, infantile
sonen», denne för sitt fromma och höviska
väsen dock lovordade Birger, som med tiden
blev både den äldre brodern Karls efterträdare
som lagman i Nerike och Vadstenaklostrets
»economus». I Neapelakten sjunker också
Petrus ned till stum statist.
I likhet med »Chovansjtjina», Musorgskijs
i föregående artikel behandlade verk, skulle
»Birgitta» kunna kallas för inte bara ett
mysterie- men också krönikespel. Som
dramatiserad krönika är texten uppenbart svag,
även om ämnesförtrogenhet och en viss, ehuru
otillräcklig kombinationsförmåga ej kunna
frånkännas den. Kanske dess förtjänster ha
framhävts och antydda brister kunnat
motvägas genom musikens tillkomst? Alldeles
absurd är frågan inte, eftersom vi röra oss
inom operans hybrida konstart.
Natanael Berg har alltid haft hand med
Brita Hertzberg som Birgitta och
Einar B ey ron som Karl.
orkestern, och om hans första förebild var
Richard Strauss, kom hans instrumentala
uttryckssätt i Engelbrektsoperan, liksom
tidigare i körverket »Salomos höga visa», att te
sig mer dämpat och förinnerligat.
Karakteristiskt för den därvidlag till dessa verk
anknytande nya operan är en förhärskande mild
orkesterklang, med något av det »guld och
himmelsblått» som Schück — med rätt eller
orätt — anser vara utmärkande för skalden
Birgittas naturuppfattning.
Vad som jämte instrumenteringen bidrar
till den skira klangen är de ofta svävande
harmonierna, sådana som uppstå genom
ackordgrundtonens eliminering eller
uppflyttning från basläget (nonackordet utan
grundton; sext- och kvartsextackord; olika
om-vändningar av septimackorden etc.). Om
därtill säges att orkestertimbren allt emellanåt
kan erinra om den som höres i sådana
Wag-nerstycken som Charfreitagszauber och
Siegfriedidyllen, har också antytts något om
musikens allmänna karaktär. Med hänsyn till
strukturen, motivbehandlingen, är
»Birgittasmusiken dock mindre efterwagnersk i egentlig
mening än allmänt efterromantisk. I
moti-viskt-melodiskt avseende är tonspråket här
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
