Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
liksom i tidigare Bergverk föga personligt
präglat.
Någon arkaisering, som genom tidpunkten
och ämnet för operan kunnat ligga nära till
hands, har ej frestat tonsättaren. Där
förekomma, i första bilden, endast ett par
arkaiska inlägg, vilkas text och musik lånats från
Vadstenanunnornas veckoritual. Omedelbart
efter det inledande korta orkesteradagiot, som
med dolceklang och vekt kromatiska tongångar
anslår verkets grundstämning, höras
kvinnoröster bakom scenen enstämmigt intonera en
gammalkyrkligt diatonisk sång: det är första
och sista stroferna av den redan under
Birgittas livstid sjungna hymnen Ave maris
stella. Före ridåfallet sjungas
begynnelseorden av den efter Birgittas död tillkomna
antifonen Rosa rörans, också till
Vadstenamelodi, som dock nästan genast smältes in
i och förtonar i den romantiska
stämningssfären. »Ave »-melodin återkommer några
gånger under operans lopp, men någon
stilinfluerande verkan har detta
Vadstenacitat ej fått — till skillnad från vad som
var fallet med liknande lån i Gunnar de
Fru-meries till ungefär samma tidsskede förlagda
»Singoalla».
Sedan Guds röst över sakrala
treklangsföljder givit sig till känna för Birgitta, svarar
hon först sjungande till ackompanjemang av
nyssnämnda Vadstenamelodi, men avger
sedan talande sin bekännelse om
»etterblem-man». Väl insmickrande klingar den något
barkarollartade musiken här och delvis x det
åt brudmystikens salighet ägnade
orkesteravsnittet; kanske tonsättaren avsiktligt här
velat ge en sensuell anstrykning. Som helhet
bäres denna prolog dock av sprött anslående
mysteriestämning.
Även musikaliskt lovande är
Eggertnäs-bildens exposé: där är först de för Katarina
karakteristiska och i Rombilden
återkommande oroliga triolfigurer som beledsaga
hennes uttalade bekymmer. Så ljuder det med
sina punkterade rytmer käckt ridderliga,
fyr-taktiga motiv som karakteriserar brodern
Karl; med sin reflex av August Söderman
kommer denna tongrupp i fortsättningen att
lysa upp flera scener. Med Karl har dessutom
förbundits ännu ett med trioler inlett mycket
kavat motiv. Något puccinisk klingar
Katarinas sångfras »Skåda in i mina ögon», som
föregår den äktenskapliga kyssen, men någon
brytning med renlevnaden tyckes ej åsyftad
därmed, eftersom strax därefter Birgittas
skildring av den himmelska synen beledsagas
av samma tonföljd.
Den som nu börjar bespetsa sig på verklig
sångmelodik blir besviken. Periodiserad sådan
bjudes nästan endast i några korta körinlägg.
Så gott som allenahärskande är annars ett
recitativ som visserligen även det rätt ofta
är välklingande men som frånsett enstaka
fängslande vändningar alltför ofta tyckes
hämma den i en opera efterlängtade
sangligt musikaliska expansionen.
Orkestern då? Ja, denna som sagt
örontju-sande klangapparat arbetar med motiv, varav
några äro mer eller mindre genomgående.
Ledmotiv i den wagnerska betydelsen äro de
ej, möjligen med undantag för Karls ibland
mer utspunna första riddarmotiv, som ibland
kombineras med andra teman och kan få ett
mot nya situationer svarande, något
förändrat uttryck. Vart för sig kunna åtskilliga motiv
vara i viss mån dramatiskt illustrativa.
Beträffande deras antal skulle mindre ha betytt
mera. Alltför sällan lämnas en eller flera
sådana tonräckor tillfälle att med enhetligt
effektiv verkan bygga upp en seen.
Bland dessa motivkonglomerat, som många
scener — med undantag t. ex. för den nyss
framhållna exposén —- kunna kallas, är det
svårt att finna hållpunkter för en analys. Det
får räcka med spridda antydningar om en del
mer påtagligt framträdande detaljer.
Högtidlighet präglar Eggertnästablåns avslutning
med det ostinata basmotiv som dolce och
pianissimo fastslår Birgittas oryggliga beslut.
I Romtablån kan antecknas: det italienskt
serenadmässiga anslaget i den manskör som
föregår de tamt tecknade kvinnofridstörande
»kavaljerernas» entré; det hieratiskt skridande
motiv som först användes vid biskopens
ankomst och sedan medföljer Birgitta själv till
Neapel; den särskilt svärmiska färgningen av
det första riddarmotivet (vid den över det
påvliga budskapet lycksaliga Birgittas ord:
»Nu är här Sverige») samt den på sådana där
svävande pianissimoklanger burna, i terser
och sexter inbäddade melodi som beledsagar
Katarinas välsignelse av den inslumrade.
Det för »alltför lätt moral» beskylda
neapolitanska hovet klangskildras nästan lika
oskuldsfullt som föregående spiritualistiska
miljöer. Bra döddansarmässig är dansmusiken,
både den damkor till vilken andra unga damer
skola röra sig sirligt och den rytmiskt
tillkrånglade inledningen till det nummer vari
den — historiskt bestyrkta — turkiska flickan
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
