- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
376

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Gli m st e d t

kommit tydligare framhävande av somliga
motiv som nu gingo alltför oförmärkt förbi.
De bakom scenen föreskrivna körsångerna
voro i allmänhet svåra att urskilja. Det var
emellertid ett mycket klangskönt, gentemot
sångarna hänsynsfullt musicerande som bjöds
av hovkapellet under Nils Grevillius.

Till det yttre kunde väl Birgitta ha sett ut
ungefär så som Brita Hertzberg visade den
ständigt i änkedok höljda. Naturligtvis tog
artisten vara på de fåtaliga tillfällena till mer
myndig karakteristik, såsom i Neapelaktens
strafftal där händerna knötos och ögonen
sköto blixtar. Och när hon inte helt var dömd
till självutplåning kunde det om hennes ögon
— med Heidenstams ord om Birgitta — sägas
att de »tindrade milda och stilla». Större än
hon till växten var — i full överensstämmelse
med forskningens vittnesbörd -— Irma Björcks
Katarina, men hennes ståtliga nordiska typ
utstrålade ofta också den andliga auktoritet
varmed librettisten-tonsättaren begåvat henne;
det var en framställning som utan stora
åthävor växte från Eggertnästablåns ännu
nervösa beklämdhet till den i sluttablån
predestinerade höjdpunkten. Einar Beyron var precis
som Karl, det respektlöst men ändå höviskt
agerande sorgebarnet, föreställningens friska
fläkt och en ögonfröjd i den ena kostymen mer
alamodiskt elegant än den andra; en del
klatschiga repliker som tillfallit honom utslungades
också med vokal aplomb. Frestande mun hade
verkligen Benna Lemon-Brundins flickaktigt
attraktiva drottning (avsevärt yngre än
historiens Giovanna vid ifrågavarande tid);
elds-lågeliknande i sin röda sidenklänning och med
sina fladdrande rörelser var hon — när tillfälle
därtill gavs — också piggt välsjungande.
Återstående många roller kunde ej bli mycket mer
än staffage. För att ej tala om den stackars
dumbe riddar Birger, som att döma av
Sven-Erik Jacobssons mimik dock inte alls var döv.

Att »Birgitta» ej blev någon
publikframgång var ej ägnat att förvåna; i detta fall
innebar åskådarstrejken ej någon underskattning
liknande den som vårsäsongen i fjol måste
konstateras ifråga om »Jenufa». Den nya
svenska operan blev den dock ej amusiska tribut
som detta spelår nedlades inför »patriis musis».
Ej alls berättigad syntes däremot den i början
av vårsäsongen givna premiären av Peter
Kreuders s. k. komiska opera »Lips». Det
kunde vara frestande att lämna några
teaterhistoriska notiser kring det stycke av Johann

Nestroy, »Der Zerrissene», som låg till grund
för libretton. När föreställningen dock helt
lämnas åt glömskan, beror det på musiken,
som stil- och formlöst pendlade mellan
uppstyltad opera och banal operett och som
ogenerat lånade från andra operor och operetter.

*



Men en operascen lever ju inte främst på
nyheter. Med sin stående repertoar har den
någon likhet med ett museum.
Nyinstude-ringarna äro till för att hålla detta levande,
och ibland kan ett konstverk behöva undergå
en sådan restaurerande behandling som
erinrar om en tavelkonservators arbete. Just en
sådan synpunkt var vägledande för Harry
Stangenberg när han tillsammans med
Jon-And förberedde nyinsceneringen av Don Juan.
Både den kunnige regissören och den med
omvittnad otrolig lätthet producerande
dekorationsmålaren rycktes mitt i detta arbete
bort från sitt verksamhetsfält. Men när
150-årsminnet av Mozarts död högtidlighölls med
framförandet av nämnda verk kunde
dekorationerna på programmet anges utförda efter
utkast av de båda konstnärerna.

När operachefen Harald André vid »Don
Juan»-reprisen återinträdde som regissör,
fullföljde han det revideringsarbete som
förberetts av Stangenberg och för vilket denne
pläderar i »Operaboken 1941—1942». Ganska
blygsamt formulerar den bortgångne
teatermannen anspråken på en iscensättning när
han skriver: »Åtminstone vad beträffar de
klassiska mästerverken synes mig ett
ingående studium av originalet och dess avsikter
vara ett oeftergivligt villkor.» Särskilt när
det gäller Mozart måste man säga att även
bokstaven gör levande. Så känsligt som alla
skiftningar i hans text återges i musiken blir
det en här särskilt beklaglig dramatisk
förvanskning när översättningen — för att börja
med detta för regin grundläggande aktstycke
— ej tillräckligt troget följer originaltexten.
Bauck, som i företalet till sin 1856 utgivna
översättning polemiserar mot den ditintills
använda översättningen (grundad på
Roch-litz’ tyska), har gång på gång själv blivit
skarpt klandrad för sitt verk (särskilt
ingående och övertygande i Adolf Lindgrens
uppsats »Om våra librettöversättningar» i Svensk
musiktidning 1881). Men Baucks
översättning har, väl med smärre förändringar, levat
kvar. Inte alls retoriskt menad är därför
Stangenbergs fråga: »Skall man då till förmån

376

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:33:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free