Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
för en texts popularitet avstå från dess
dramatiska sanning?»
Med nej besvaras denna fråga när t. ex. den
på allas läppar levande duettinledningen »Du
bör ej fruktan bära . . . följ mig en timma
blott» utbytts mot mer texttrogna ord, som
göra Don Juans invit mindre klumpig och
som med löften om »trohet» och »hand» (=
äktenskap) ha större utsikter att vinna den i
alla fall inte slinkaktiga Zerlina. Inte minst
feltecknad, just i den omotiverat
»sentimentala ton» som Bauck kritiserade hos sin
föregångare, har denna lantflicka blivit i hans
egen översättning. Detta och mycket annat,
både i arior och recitativ, som ej här kan
exemplifieras, hade nu rättats till. För att
bedöma graden av den förbättring som den
nya språkdräkten innebär skulle fordras ett
ingående studium, och kanske den nya texten
ej ännu var att betrakta som definitiv.
Sångbar diktion är ju ännu en fordran på en
libretto — en synpunkt som gör att t. ex.
ariebegynnelsen »Banna, banna din Zerlina» synes
fonetiskt bättre överensstämma med
originalets »Batti, batti» än den nya
översättningens ordagranna »Slå mig, slå mig». En
kompromiss av de krav som ställas av välljud
och bokstavlig mening blir förstås nödvändig.
»Det blev en stjärnföreställning, det var
herr Forsell, ej Mozart, som hembar segern» —
skrevs i Ord och Bild 1924 (Albert Spitzer)
när »Don Juan» gavs i samband med en hel
Mozartcykel. Nu blev det i främsta rummet
verket som sådant, dess rikedom på
musikalisk-dramatisk skönhet och sanning som
fängslade. Denna inställning underlättades ej
blott negativt, genom att själva
titelframställningen verkligen var mindre glansfull,
mindre pockande på allt uppslukande
intresse än vid närmast tidigare föreställningar,
men också positivt: genom den strävan efter
autenticitet som inte bara i
översättningsavseende utmärkte föreställningen. Den i
välmotiverad traditionell illusionsstil hållna
dekorativa inramningen anslöt sig nu närmare
till partiturets föreskrifter, något som blir
bestämmande för den dramatiskt ej oviktiga
tablåindelningen. De mer partiturtrogna
scenerierna visade sig också göra
handlingsförloppet klarare i flera punkter. Det märktes
några få avvikelser från Mozart, varibland
den som bestod i att changemang gjordes
bara för avsjungandet av den s. k.
champagnearian föreföll som alltför stor apparat.
Alldeles särskilt kunde välsignas användandet
Sigurd Björling som Don Juan
och H j ör di s S ch y mb e r g som
Z er li na.
av vridscenen, tack vare vilken de
stämnings-mördande långa uppehållen mellan de många
tablåerna kunde undvikas eller avsevärt
förkortas. På så sätt lät sig också den sedan länge
i fyra akter uppdelade operan nu ges i sina
ursprungliga två akter, utan några
promenadpauser mitt i de som stora musikaliska
helheter komponerade båda finalerna.
I den första av dessa hade »den uppretade
folkhopen» (programmets textredogörelse)
bibehållits från föregående iscensättningar, men
i strid med partituret, enligt vilket
»musikanterna och de andra avlägsna sig i förvirring»
i samma ögonblick som Zerlina höres ropa på
hjälp; det gör ett i denna tidsmiljö närmast
komiskt osannolikt intryck när bondfolket
ses stå och knyta nävarna mot de höga
herrskapen.
Men förvisso funnos många trogna
operavänner som i åtskilliga andra detaljer ej kände
igen sin gamla kära »Don Juan». De vackra
flickorna t. ex. som enligt gammal, utomlands
dock på senare tid övergiven scentradition
brukade skåla i champagne med den i
sluttablån superande kvinnotjusaren —- ja, de
hade fått försvinna, eftersom varken text
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
