Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heyman Glimstedt
eller musik vet något om deras tillvaro. Och
vad ville det säga att scena ultima nu tagits
med? — denna sista seen vari samtliga
överlevande personer omtala sina framtidsplaner
och tillsammans avsjunga sensmoralen av den
som dramma giocoso betecknade operan. Jo,
det var åtminstone intressant att för en gångs
skull få höra detta mycket omdebatterade
slut. Visst kunna vägande skäl anföras för
att avsluta operan med Don Juans död i
avgrundsflammorna. (Att i enlighet med »sagan»
— som ingen känner — låta honom till sist
ligga utsträckt vid guvernörens staty har ju
praktiserats i mer eller mindre fantasifullt
varierade former; situationen skulle vara
enbart tilltalande om kompositören blott
bekvämat sig till att komponera musik till den.)
Den »ironiska humor» (Abert) varmed Mozart
förgyller den i libretton buffomässigt
konventionella sista scenen blir dock en slutvinjett
icke ovärdig ett drama som snillrikt blandar
tragiskt och komiskt.
Sigurd Björling i titelpartiet kunde, såsom
redan antytts, ej fördunkla minnet av den
lysande företrädaren. Något av det
odefinierbara skimret saknades. Delvis berodde detta
på att mimiken — i viss mån
sammanhängande med grimeringen — ibland fick något
misslynt och anspänt över sig, och så förföriskt
som önskas klingade stämman inte t. ex. i
duetten med Zerlina eller i serenaden. Men denne
Don Juan ägde dock obestridliga förtjänster,
främst en höggradigt manlig offensivanda som
kom till intelligent format uttryck både i
sång och spel. Även Björling tog sig bra ut i
de berömda vita trikåerna, och när han hunnit
bli varmare i dem och ändrat några streck i
sin mask, kanske han ännu mer får oss att
acceptera den kärvare bild, avvikande från
Forsells, han syntes ha gjort sig av den —
man kommer inte ifrån ordet •— demoniske
tjusaren och trotsaren. Bäst av alla
framställare, ja, perfekt träffade Hjördis
Sc’nym-berg Mozartstilen som bondflickan Zerlina:
i sången lika uttrycksfull som lätt angivande,
lika ömsint som spefull samt på en gång
robust och delikat i apparition och spel; detta
senare hade påtagligt kunnat tillgodogöra sig
de i originalets realistiska anda gjorda
ändringarna av den gamla översättningen.
Henriette Guermant-de la Berg (som förut under
spelåret tillökat sin repertoar med så
betydande partier som Pamina vid en repris av
»Trollflöjten» och som Aida) gav nobless och
vokal bärighet åt sin donna Anna. Om också
ännu ej fullt färdig, föreföll denna
framställning riktigt anlagd med sin trots lidelsefulla
utbrott bevarade skyggt förnäma karaktär;
det kunde tas med ro att denna bild ej
uppfyllde de av romantiken (E. T. A. Hoffmann)
här alltför fantasifullt vindicerade
fordringarna på dominerande högdramatiskt
patos. »Det lät höra sig», kunde sägas om Arne
Ohlson — ett nytt tenorlöfte — som don
Ottavio, men tyvärr däremot knappast om
Inez Köhlers till det yttre paranta donna
Elvira. Som Leporello visade Folke Jonsson
åtskilliga glimtar av buffohumör, och
Sven-Erik Jacobssons Masetto var en i sin buttert
präktiga bondaktighet utmärkt motspelare till
Zerlina. Den av Herbert Sandberg vaket
dirigerade föreställningen var väl inte någon i
alla avseenden mönstergill sådan, men den däri
märkbara tendensen att främst låta verket
tala, att återgå till partiturets text — denna
ödmjuka saklighet medförde en odisputabel
scenisk förnyelse.
I visst avseende en återgång till originalets
anda betydde också vårsäsongens repris av
Faust. Äntligen hade verket befriats från den
om någon cementfabriks produkter erinrande
dekorativa inramning (beklagad i
operakrönikan här 1935) som bidragit till att hålla den
annars alltjämt populära operan något i
skymundan under senare år. Alltigenom
idealiska voro inte heller Sven-Erik Skawonius’
dekorationer, varav t. ex. studiekammaren
tycktes sväva fritt i luften såsom vid en
husrivning och stadsportsbilden lämnade för litet
utrymme åt det valsande och glammande
folket. Men denna och övriga dekorationer
motarbetade åtminstone inte den av Gounods
musik påkallade romantiska illusionen. Bäst
föreföll tredje aktens ålderdomligt stilfulla
stora scentavla som ■—- i anslutning till den
under senare år praktiserade
tablåsammanslagningen — visade såväl en antydan till
Margaretas rum som stadsrum och
kyrkoexteriör, alltsammans mot en
djupperspek-tivisk bakgrund av själva staden.
Särskilt i denna akt hade regin (Ragnar
Hyltén-Cavallius) åstadkommit effektfulla
arrangemang, t. ex. vid den länge pågående
defileringen av de — som det föreföll —
mycket talrika soldaterna. Med Hjördis
Schymberg som ny Margareta föreföll det
särskilt berättigat att som i Tyskland
uppkalla operan efter hennes parti; att detta kan
klinga så både öronsmekande och till hjärtat
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
