Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
ligheten».) På solisten Tage Broströms
alt-violinton var det dock inget fel.
Såsom mindre markanta, ehuru i flera fall
visst ej intresselösa, måste övriga
nyfram-förda svenska verk förbigås i denna
summariska översikt (Yngve Skölds »Sinfonia da
chiesa», dirigerad av Erie Bengtson, hörde
jag ej). När Hugo Alfvén hyllades med
anledning av sin 70-årsdag, var det idel förut
välkända kompositioner som stodo på
programmet. Med en utvikning från
Konsertföreningen — den annars för årets
konsertkrönika fixerade ramen — skall nämnas det
bevis på skaparkraft den jubilerande mästaren
gav vid en operakonsert. Den första
allegrosatsen ur en planerad femte symfoni i a-moll
visade genom Wagnertonfall •— här »Tristan»
—- beröringspunkter med »fyran», men skilde
sig från dennas friare gestaltning genom fast
genomförd sonatform. Trots nämnda
anklanger var det omisskänlig alfvénsk glans
över det mäktiga brottstycket, som tycktes
utgöra den första, mörkt patetiska akten i ett
symfoniskt drama; den durtonande
avslutningen anteciperade tydligen en tilltänkt
finalseger för ljusare makter.
Av utländska nyheter ha några gamla
sådana förekommit. Men det var ju endast för
Konsertföreningen som Händels »Judas
Mac-kabeus», ståtligt framförd under Garaguly,
och Mozarts Requiem voro nya. Ett
frihetsoratorium har Händelverket kallats, varom
också programnotisen erinrade; det kändes
då snopet att bland strykningarna förekom
just den uttryckliga hyllning till idén Liberty,
för vars besjungande tondiktaren
tillhandahållit tre olika arior att välja mellan. Den
under Vittorio Gui två gånger givna
Mozart-mässan vann sin starkaste stämningsresonans
när den utfördes som senare avdelningen i ett
helt Mozartprogram, utfört på 150-årsdagen av
mästarens död; jämte g-mollsymfonien hade
förut hörts pianokonserten i C-dur, n:r 21,
vars principalstämma utfördes stilfullt av
Stig Ribbing. Requiemet blev under den från
förra året välbekante dirigenten framfört
med påtaglig dramatisk färgläggning, som
dock aldrig blev till förfång för verkets
ständigt på nytt frambrytande milda grundton.
Alldeles samma högtidliga verkan gjorde
själamässan ej när den upprepades tillsammans
med verk av andra tonsättare, däribland
Debussys Tre nocturner, utsökt återgivna under
Gui. »Sirener» (i tredje nocturnen) trånade
fore de röster som sysselsatte sig med de
yttersta tingen. Programmets
sammanställning är en psykologisk konst, mot vilken det
syndats -—• och ännu mer påfallande — vid
en del andra konserter.
Helt ny för oss var Johann Sebastian Bachs
»Kunst der Fuge», som tack vare Wolfgang
Graesers instrumentering kunnat förflyttas
från studerkammaren och få tonande liv i
konsertsalen. För verkligt utbyte av
bekantskapen fordras förkunskaper, men
framförandet under Franz von Hoesslin skänkte
nog åtskilliga bland den till synes andäktigt,
om också ansträngt lyssnande publiken ett
imponerande intryck av den oöverträffade
fugamästarens geniala förmåga att ofta skapa
uttryckskonst vid lösningen av de mest
varierande kontrapunktiska problem.
Emellanåt måste väl även den mest villigt inställde
känna kylan av ett abstrakt musicerande —
helt naturligt då det gällde ett egentligen som
lärobok avsett verk. Omständigheten att en
och samma tonart bibehålles i alla 19 fugorna
gör visserligen risken för akut
tonartsförgiftning ännu mer överhängande än vid de
mindre omfångsrika sviterna, men detta slags
monotoni motvägdes dock ej sällan genom
stämningskontraster, som framhävdes genom
den, på Bachmanér, från stycke till stycke
skiftande orkestreringen.
Ett annat slags tekniskt problem lockade
Ravel när han för den enarmade pianisten
Paul Wittgenstein, en av förra världskrigets
invalider, komponerade sin pianokonsert för
vänster hand. Det finnns en liten
vänster-hänt pianistisk litteratur, bl. a. omfattande
en internationellt bekant etydsamling av
svensken Berens och Godowskys ej sällan
hörda transkriptioner av Chopinetyder.
Ravels komposition är enastående såsom
originalverk och såsom en med hans bästa verk
likvärdig pianokonsert, fängslande utan
tillhjälp av något kuriositetsintresse. Kvickhet
och raffinemang utmärker även denna
vänsterhandskonsert, men mitt ibland ytterligare
kryddande jazzeffekter tillkommer här ett
oförtydbart tragiskt drag, skälvande som
underton eller tumultuariskt utbrytande. I
denna av Garaguly dirigerade moderna
uppgift passade Stina Sundell ojämförligt bättre
än i en samma kväll spelad Haydnkonsert i
D-dur. Med Ravel firade hennes sensibla och
impulsiva pianistiska konst en triumf; till
stor del måste det ha varit genom en perfekt
pedalbehandling hon så väl illuderade två-
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
