Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och kons er t krönika
händigt spel, utan några mellan
vänsterhandsförflyttningarna märkbara klangliga
avbrott.
Av övriga utländska nyheter må nämnas
dansken Leif Kaysers första symfoni,
särskilt av den anledningen att den — i likhet
med Nystroems altfiolkonsert — fick en
representativ placering genom att uppföras vid
Konsertföreningens nordiska konsert i
februari. Denna symfoniska förstling av en
17-åring visade överraskande formbehärskning
och handlag med orkestern -—■ vilket senare
också kom till synes i hans vid en senare
konsert givna symfoniförvandling
(instrumentering) av Schuberts Grand duo i C-dur, för 4
händer — och åtminstone finalen utvecklade
rörelseenergi så det slog gnistor ibland.
Särskilt den långsamma, med långsträckta
enstämmiga melodilinjer inledda andra satsen
tycktes dock lida av en med känslotorka
förenad konstruktivism. Släktskapen med Carl
Nielsen var liksom vid den förra spelåret
uppförda andra symfonin ofta påtaglig.
*
Till de Nordiska musikdagarna bidrog
Konsertföreningen med en och en halv, eftersom
programmets senare hälft vid den andra
konserten utgjordes av en Brahmssymfoni. Det
bör kunna räcka med en enda
Konsertförenings-konsert, isynnerhet som åhörare i
gemen — och ej alldeles utan skäl —- känna
sig litet skygga för sådant som stöter på
uthållighetsprövande »musikfest». Tor Mann,
initiativtagaren till dessa konserter och den
näst efter Garaguly oftast anlitade inhemske
dirigenten, förmedlade också bekantskapen
med Bruckners Ess-dur symfoni (»den
romantiska») i originalversion, rentvättad från
de av välmenande händer företagna
instrumentala påmålningarna. Berwalds »Sérieuse»
under samme dirigents mer än vanligt
eld-fängt klarläggande ledning hör också till
det särskilt minnesvärda. Adolf Wiklund och
andra förut bekanta yngre svenska dirigenter
ha därjämte varit i elden.
Även de utländska orkesterledarna bruka
numera ha något svenskt eller åtminstone
nordiskt partitur med sig i bagaget. Gui
framförde Lars-Erik Larssons Konsertuvertyr
n:r 2, som vid förnyad bekantskap föreföll
mer utspekulerat modern än andra verk av
samma hand. Och vid den senare av
Hoess-lins konserter (som jag ej bevistade) upptog
programmet Atterbergs Ballad och passa-
caglia jämte Aulins violinkonsert i c-moll,
spelad av Sven Karpe.
När Wilhelm Furtwängler, som ej gästat oss
sedan 1925, ledde den extra konsert som gavs
i samband med Konsertbolagets
25-årsjubi-leum hyllade han, liksom tidigare en gång
Toscanini, nordisk musik genom framförandet
av Sibelius’ »En saga». Detta blev i båda fallen
väl ungefär lika fascinerande. Vid en
repetition, som jag följde genom en dörrspringa
bakom podiet, var det intressant att iaktta
hur mycket mer improvisatoriskt, i stora drag
skisserande, Furtwänglers förberedande
utformning tedde sig i jämförelse med
Toscani-nis takt för takt febrilt ciselerande. I motsats
till både den italienske maëstron och
Mengel-berg säger han inte mycket under
repetitionsarbetet. Vad jag från min utmärkta
utsiktspunkt i stället kunde konstatera var hur
oerhört starkt mimiskt den tyske
mästerdiri-genten — naturligtvis i förening med övrig
suggestiv dirigentplastik — tyckes influera
orkestern; det var som om
vildmarksmusikens fj ärrsyner återspeglades i hans ansikte
ögonblicket innan de tonalt materialiserades.
Här flammade ögonblick för ögonblick upp den
personligt återskapande fantasi som går hand
i hand med behärskningen av ett i varje vinkel
och vrå länge genomtänkt partitur.
Jämvikten mellan sådana egenskaper
präglade utförandet av samtliga verk både vid
nämnda och en senare, två gånger given
konsert. Bland så gott som idel höjdpunkter skall
framhållas Beethovens stora
»Leonorauver-tyr» i en dramatiskt mer än vanligt spännande
tolkning. Möjligtvis tillkom för dirigenten som
extra incitament den omständigheten att just
detta verk — enligt en uppgift som jag senare
såg i en tidning — brukar vara med vid de
nationalsocialistiska ceremoniernas program.
Men det var ett förmodligen även för flertalet
andra åhörare okänt förhållande som ej
behövde distrahera som ett ovidkommande
moment när de åhörde den i beethovensk
fri-hetsbejakelse utmynnande tondikten. Av de
framförda båda Brahmssymfonierna gavs den
första, i c-moll, med mest övertygande
verkan; där kunde utförandet genom agogiska
accenter, genom sina långtgående
tempomodifikationer också påtagligt påminna om
Nikischs. Liksom denne taktpinnens magiker
själv under förra världskriget besökte oss i
spetsen för Berlins filharmoniker, fick
Konserthuset under vårsäsongen visit av samma
berömda orkester under ledning av Furt-
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:33:18 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0423.html
