Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nationalmuseum genom hundrafemtio år. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
med gick den mentalitet, som låg bakom
överflödsförordningen av år 1766 — det
år då Tessins pensioner radikalt skuros
ner — till den yttersta åtstramningens
gräns. Till förbudet att dricka kaffe, punsch
och dyrbarare viner, att nyttja
silkes-spetsar och sidentyg hade i olyckligaste fall
även kunnat sälla sig förbudet att njuta
av »entartete Kunst». Den bistra
puritanismen blev emellertid som bekant av kort
varaktighet, och redan i 1770 års
förordning lyste den uppfattning fram, som
uttryckte farhågor över att förbuden skulle
»lägga hinder i vägen till industriens
befrämjande och fria konsters införande i riket».
I sin förträffliga uppsats i Nationalmusei
årsbok 1927 om Lovisa Ulrikas
naturalie-kabinett på Drottningholm drar Andreas
Lindblom upp paralleller mellan den
naturvetenskapliga och den konstnärliga
sam-larlusten under den epok, som i
ordensvalspråket »Utile dulci» presterat en så
god kulturbefrämjande formel. Lindblom
finner i naturaliesamlingarnas överförande
till Vetenskapsakademien och Uppsala
universitet en ny idé utkristalliserad: det
publika museet.
Samlingarna borde vara i huvudstaden, ’dit
största delen Utländske och Inhemske Resande
årligen ankomma’. Och man understryker
ytterligare ’Resandes väntan, att hos Academien få
se ett stort Natural Cabinet’. Denna tanke, att
åt statens naturalhistoriska samlingar ge en
socialt bredare basis, är givetvis nära släkt med
den, som làg bakom skapandet av ett offentligt
konstmuseum några år tidigare. Det är den
franska revolutionens demokratisk-pedagogiska
idéer, som komma de exklusiva furstekabinetten
att förvandlas till statligt-vetenskapliga museer.
Gustav III, känslig för tidens vindar, hade ju
redan under sin livstid hoppats få realisera
’Kongl. Museum’. Intressant nog finnes även en
uppgift, att konungen lovat att skänka
natura-lierna å Drottningholm till Uppsala universitet,
en tanke, vilken — liksom det kungliga museets
— det blev sonen förbehållet att förverkliga.
Sedd i ett vidare perspektiv utgör
Gustav III:s museitanke ett led i en social
omvälvning, även om man med
instämmande i en passus i Axel Gauffins
högtidstal vid Nationalmusei 150-årsjubileum
till fullo medger, »att detta museum ej
som det nästan jämnåriga franska
statsmuseet är ett barn av revolutionen, inte
utgör en en störtad maktinnehavares med
våld tagna skatter».
Gustav III:s italienska resa var — även
om man bortser från de därunder planerade
inköpen av antiker — av största betydelse
för museiplanens framtida utformning. I
Florens hade han med den toskanske
storhertigen som ciceron noga genomgått det
av den siste mediceerättlingen till Florens
skänkta Uffizigalleriet, som då var
Europas enda allmänna offentliga konstsamling,
och i Rom hade påven Pius VI den 1 januari
1784 visat honom musernas sal i det
vatikanska galleriet, en upplevelse så
remarkabel för konungen, att han av den franske
målaren Bénigne Gagneraux beställde en
jättemålning i två exemplar över
galleribesöket. Säkert laborerade hans receptiva
hjärna med olika möjligheter att kunna
åstadkomma motsvarigheter i eget land.
Det var inte enbart konstintresset, som
dikterade idéflykten. Han var — för att
citera Carl David Moselius i en fängslande
studie över »Gustav III och konsten» i
Nationalmusei årsbok 1939 — »varken naiv
eller omedelbar, snarare då reflekterad 1
sitt förhållande till konsten, som mindre
lockade honom i och för sig än för de
värden den tillförde honom i hans egenskap av
furste». Den lysande yttre ramen var en
livsnödvändighet för honom. Hans
utvecklade sinne för etikett, ceremoni och
representation krävde även på konstområdet
en effektfull regi, och det ligger nära till
hands att se även hans konstintresse som
ett utflöde av hans stora passion för teatern.
Väl snävt torde dock vara att enbart finna
en stor dramatisk gest i hans generösa idé
att låta sitt folk få dela den glädje de
kungliga samlingarna kunde bereda.y f|f 1
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
