Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hart Crane. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hart Crane
Av Artur Lundkvist
11 ART CRANE är väl Amerikas
märkligaste skald efter Mästers’ och Sandburgs
generation. Han är på en gång den poetiska
traditionens arvtagare och dess djärve
förnyare. Han skulle kunna kallas en den
industriella epokens Rimbaud; men där Rimbaud
var det fallande borgardömets geniale hädare
är Crane en industrialismens mytskapare, en
den materialistiska civilisationens mystiker
och visionär. Han är inte en avslutning på
någonting, utan en början, en glödande och
energiskälvande port till det kommande. Med
rätta har Waldo Frank kallat honom
Möjligheternas skald. Den stora, poetiska
traditionen från Europa omsätter Crane i sin
amerikanska epoks industriella medium. Han
utgår från den omgivande världens kaos och
lyfter dess tunga, omedgörliga material i en
tidlöst extatisk vision: en hägring i rymden
uppöver den amerikanska kontinenten,
uppstigen från och förbunden med dess städer
och fabriker, slätter och berg,
människomassor och enskilda öden. Jagdikten ligger inte
för honom: han upptar inte världen inom sig,
han ingår i världen omkring sig: han är i allt
och lyfter allt med sin känslas och andes
intensitet. Hans uttrycksform är därför episk
och hans huvudverk är ett modernt epos,
The Bridge.
Hart Crane föddes 1899 i Ohio; fadern
var en välbärgad sockerfabrikör av
pionjärsläkt. Redan som yngling skrev han dikter i
den då aktuella imagiststilen och nådde,
enligt en kritiker, »den nivå som Amy Lowell
aldrig överskred». Sjuttonårig fick han följa
med sin frånskilda moder till en plantage på
Isle of Pines, söder om Kuba; han upplevde
därvid havet och tropikerna: något som i mer
än ett avseende synes ha varit ett äventyr för
hans känsla. I synnerhet havet kom att spela
en stor roll för honom: havet blev identiskt
med modern, med kvinnan, fattad som
naturmakt och ödesdiger lockelse. Året därpå kom
han till New York för att börja med studier,
men beredde sig i stället för poesien: han
trädde i förbindelse med de olika
poetgrupperna kring de nya tidskrifterna, läste
Marlowe och Donne, Rimbaud och Laforgue, upp-
täckte sin släktskap med Whitman och
Melville, kontinentens och havets stora epiker i
Amerika. Han började även smaka på livet
och visa en farlig böjelse för dess
sensationer och extaser.
När krigets sprängämne satte in i Amerikas
liv drev det honom att avbryta studierna
och bli vanlig arbetare, först i en
ammunitions-fabrik, sedan vid ett båtvarv. Han hade ett
häftigt behov av att uppleva världen med sina
sinnen, direkt, fysiskt, att komma i beröring
med maskiner och kroppsarbetare: ett
tidsdrag. Men han hade också ett utpräglat
individuellt behov av ensamhet, tid att tänka,
drömma och dikta. Han övergick därför till
en anställning i faderns fabrik; men fadern
var alltigenom en robust företagare, som med
alla medel ville avvända sitt hotande öde att
få en poet till son. Ynglingen hölls under
sträng uppsikt och poesi blev kontraband.
Mellan fadern och sonen rådde ett
spänningsfyllt förhållande, som dock inte bara rymde
antagonism utan också sympati. Sonen hade
tagit moderns parti vid skilsmässan, men
fadern representerade säkerligen för honom den
verklighet som han drogs till med den
kraftfulla, utåtvända sidan av sin natur. Redan i
förhållandet till föräldrarna framträdde
sålunda den klyvnad som skulle bli så
livsavgörande för honom. Faderstrycket sporrade
hans ambition att lyriskt erövra och bemästra
den omgivande verkligheten, men ingav
honom väl också den mindervärdeskänsla som
dessemellan tryckte ner honom i hopplöshet
eller drev honom ut i bedövande excesser.
Modern å andra sidan stod för honom som den
svages tillflykt, nederlagets mörka hamn, den
lockande uppgiveisen, utplåningen; hon var
frestelsen som han inte fick följa.
När han så småningom bröt med fadern
och gav sig ut på egen hand var han djupt
uppriven och splittrad. Faderstrycket verkade
inte mindre inom honom på avstånd och hans
oförmåga att förena sina olika böjelser blev
ohjälplig. Han pendlade abrupt mellan extas
och förtvivlan, skapande och uppgivelse; han
slets mellan våldsam energi och ömhudad
känslighet, mellan handgriplig livshunger och
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
