Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hart Crane. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
mystisk längtan. Liksom han var kluven
mellan fadern och modern var han kluven
mellan verkligheten och poesien, mellan
världen och visionen, och i sitt förhållande till
människor mellan män och kvinnor. Han
hörde hemma i kaos, hans eget liv var ett
kaos, världen omkring honom var kaotisk;
men hans djupaste längtan var bort från kaos
(och därmed från sig själv), till frihet genom
helhet. I sitt eget liv lyckades han aldrig
förena faderstryck och moderslängtan, det
lyckades honom blott i dikten.
Men inte minst som poet behövde han en
enande princip, med vars hjälp han kunde
organisera sina erfarenheters material och
skänka det bärkraft och mening. Inom sig
ägde han ingen sådan princip, han kunde
inte bygga dikten kring sitt eget jag, utan
måste söka sig en yttre symbol. Detta
sökande efter en enande symbol genomgår hela
hans första diktsamling, White Buildings,
men slutar med uppgivelse, med bitterljuv
hängivelse åt havet, det väldiga och
uppslukande: kvinnan—modern. Han ser hur
»hennes väldiga buk välver sig mot månen» och
vet att hon är obarmhärtig: »Havets botten
är grym.» Han vet att den konflikternas
lösning hon lockar med är utplåningens, att hon
innebär återgång till det förmedvetna, det
formlösa bortom, och död åt den han
verkligen är. Han vet; men han förmår inte stå
emot.
1924 bodde han i Brooklyn, med utsikt över
hamnen och bron från sitt fönster. Han
uppehöll sig på att författa reklamtexter, så som
varannan amerikansk diktare måst göra. Då
gav honom Brooklynbrons mäktiga båge den
bärande symbol han sökte och han såg
genast inför sig sin blivande dikt, »The Bridge»,
som skulle bli hans egentliga livsverk. En
mecenat beredde honom möjlighet att resa
till Europa, för att på vederbörligt avstånd
fullborda sin dikt om Amerika. Han höll på
med den i fem år, hans kanske lyckligaste
tid: en tid av kamp och triumf, av skapande
och tro, kanske även av personligt hopp, inte
bara av diktarförhoppningar. Dikten, eller
dess berömmelse, skänkte honom faderns
respekt och ekonomiska stöd; men kort
därefter dog fadern (en utjämning som kanske
utlämnade honom åt modersmakten).
Bron var den symbol som uppbar honom
själv och hans dikt; som representerade både
fader och moder, verklighet och dröm; som
försonade och sammansmälte hans olika si-
dor. När dikten var färdig och symbolen
förbrukad nedsteg han åter i sitt livs kaos. Han
for till Mexiko, dödskultens land, men
motstod dödsdriften medan han befann sig där.
På hemvägen mötte honom havet, detta
moderselement, och då ingenting annat väntade
honom än det kaotiska Amerika (nu utan
någon enande symbol ens i hans egen dröm)
blev frestelsen honom för stark. Vid
middagstid en aprildag 1932 ombord på s/s Orizaba
någon dagsresa norr om Havanna tog han
lugnt av sig kavajen och hoppade i havet.
I sin dikt, i »The Bridge», nådde han dock
både en poetisk och en psykologisk lösning av
sina problem. Han skymtar själv i
bakgrunden, men blir aldrig mer än en skugga som
försvinner i diktens mönster. Det är han som
vaknar en tidig morgon i sitt rum vid hamnen,
i sin älskades armar, när »klara fönsterögon
lyser från cyklopiska torn över Manhattans
vatten»; det är han som vandrar genom
Brooklyns gator och far med tunnelbanan under
East River till Manhattan, varifrån han
återvänder bortåt midnatt. Hans dag är liksom
utplånad i diktens vittsvepande fantasier om
Amerika, det förflutnas, nuets och framtidens
Amerika, under Brooklynbrons symboliska,
alltomspännande båge, i en enda tidlös
händelsefresk. Dikten är hans dag; och skalden
är förlorad i denna tidlöshet, i oceanernas
brus och kontinentens myller. Han
framträder aldrig som individ, han har befriat sig
från sina konflikter genom att göra dem till
hela världens. Det är själva epokens
medvetande som talar genom honom; och denna
epok företrädes av bron, som sammanbinder
landsdelar och tidsskeden, som proklamerar
teknikens triumf, människoviljans uppnådda
resultat och fortsatta ansats mot det
ouppnåeliga, och som symboliserar andens strävan
mot det gudomliga från sin fasta grundval av
materiell kultur.
Efter den inledande invokationen till
Brook-lynbron (med den sociala parollen: »Frihet
bygga högt över buktens kedjade vatten»,
och den metafysiska: »Skänk din båges
välv-ning som en myt åt Gud») börjar dikten med
det tidlösa moderselementet: med havet, med
Atlanten, och den första gestalten i det
amerikanska medvetandet: Kolumbus, som färdas
under Moder Marias blåa mantel. På ett hav
där vågorna är stigande och fallande
tidsepoker, på en ocean som samtidigt är den
kosmiska energiens och den mänskliga dröm-
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
