- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
414

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hart Crane. Av Artur Lundkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Artur Lundkvist

och lyfte det väldiga spännet på vågrät vinge:
vår bro, vår Myt»!

Framför allt är det flygningens poesi och
perspektiv Hart Crane här på dristigt
pionjärsätt gestaltar:

Stjärnor inskriver frostiga sagor på våra ögon,
de glimmande sångerna om oövervunna rymder.
O, envisa silverplan, ridande på vindens mankar!
Där, från Kiil Devils Hill vid Kitty Hawk,
steg två bröder i tvillingskap över dynerna.
Kryssande i kulingen vände vindbrottarna Wright
kring kapet, höll upp i vind, steg och spann —
vilken chifferskrift uppstigen ur profetisk text,
vilket maratonrekord mellan stjärnorna!
Själen, av nafta flygberedd för nya rymder,
förnimmer redan det fastare greppet av Mars —
obundna nya latituder ska snart ge plats
för vilka vilda planer, mättade med öde!

Snabbt utrullas vingar ur larvlika silverhangarer.
Hetsade motorer dånar avståndsslukande i flykt.
Genom gnistrande klarhet, utbredda, vaksamma,
skär vingarna sig väg mot ljusets yttersta gräns —
vinthundar från jorden på sin gryningsjakt —
varje plan ett vinande spjut av bevingat artilleri,
som genomborrar rymden högt ovan en tjutande

storm —

men intet öga kan följa eskaderns flykt mot solen!
Där, meningsfullt, bevingade som Plejaderna,
inristar de med knivglans varje snabb spiral!

En åskskräll besvarar molnens dånande jdockor
och likt fäktare skär strålkastare upp emot dig
genom rymdens djup av fradgande antracit —
o, tyfonens korsar — hör, pilot! med ögonen vita
som bikarbonat av hastighet — o Skygak, se,
hur på din bana högt ovan blixtens spjut
du utsår straff som du ej liar tid eller möjlighet
att mäta ut — medan dina lugna ögon insuper
rymdens alkohol! Minns, bevingade hjälte,
du har i din handled ett uppdrag på sanskrit
att sammanböja oändlighetens fjärran gränser —
på nytt!

Skalden far tillbaka med tunnelbanan; det
är midnatt, trötthetens och ångestens timma.
Tunneln är nu motsatsen till bron: den är
bron böjd ner i jorden, böjd ner i den
industriella världens helvete med dess sot och
kvävande hetta, trängsel och ondska, i stället
för välvd mot rymden, mot frihet, svalka,
stjärnor. »Hadesgrammofonerna inne i
hjärnan är tunnlar som rullar upp sig själva och

kärleken en avbränd tändsticka som glider i
en urinoar.» Där, i ångesten och plågan, där
dagen mördas före födelsen, skymtar ofta
Poes ansikte. Maskinen har fört människan
ner i helvetet; ska den någonsin kunna lyfta
henne upp till paradiset? Poe, den kyligt
geniale konstruktören, kännaren av psykets
hemligheter, kanske kan han ge svaret.

Slutdikten är en sannskyldig kör, under det
platonska mottot: »Musik är således
kunskapen om detta som ansluter sig till kärleken i
harmoni och system.» Bron lyfter sig som en
rymdharpa, ett himmelskt instrument,
tonande av kosmiska vindar; den förvandlar
natten till djupaste dag och »de sju oceanerna
svarar ur sin dröm». Skalden samlar alla sina
symboler likt segertecken: handen av eld, den
vita anemonen, den röda Pocahontas, ormen
och örnen bland löven under regnbågens
valv. Amerika är världen och världen är det
nya Atlantis!

En väldig kraftanhopning, länge uppdämd
och hämmad, närd av en länge stum
kontinent, kommer Cranes dikt att skaka
konvulsiviskt, präglar den med glödande
anhopningar och lidelsefullt stammande.
Uttrycksproblemet är olöst: man bevittnar ordens
smärtsamma kramp, ambitionens
sammanbrott i förvridna konstruktioner; man
befinner sig mitt i poesiens moderna verkstad,
dess kaotiska, larmande, gnistrande smedja.
Mitt i detta energiladdade industriella myller
finner man inslag av elisabetanernas
praktfulla, retoriska ordvävnader; latinska och
arkaiska ordformer kämpar med teknisk slang.
Skalden strävar desperat, med våldsam furia,
att kläda sina erfarenheter av Amerikas
verklighet och sina egna drömvisioner i en
sammanhållande dräkt av ord, att infoga dem i
ett bärande bågvalv. Han misslyckas
storartat, han förlyfter sig segerrikt.
Anspän-ningen, den övermänskliga ansträngningen gör
honom till en poesiens Atlas, sviktande under
den moderna världens börda.

414

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:33:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free