Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hart Crane. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hart
Crane
mens medium, med Ȋnnu en kust bortom
önskan», är han den evige seglaren, själv en
myt, en inkarnerad vilja, utanför tiden,
seglande på gränsen till ett evigt nu.
Här mellan tvenne världar prövar en tredje,
en vresig vattenvärld, sitt välde. St, här hop is
förvirring, myteri i ett alltdränkande skratt,
och skuggan bortskär sömnen från vårt hjärta
nästan som om Moréns slungade kroksabel
fann mer än kött att genomborra i sitt fall.
Dock under stormpiskans rasande frosseri
avvänder en inre, halvhörd snyftning avgrunden,
låter vinden måttfullt fördela vågorna
som kommer, rad i rad, oändligt — tills blicken,
svultet vidgad inför svartnande böljor, omsluter
hela denna välvande krets, denna halvmåne av hav,
spetsad av sol och ådrad av ljudande eld,
likt pärlors sidenviskning genom Dogens händer —
O Du som sover i Dig själv, likt oceanen
oberörd av födelsens och dödens banor —
och däremellan virvlar all den andedräkt,
som med sin grymma kärlek söker liknelsen
om människan — o Inkvisitor! outforskligt
är ditt Ord om Edén och den fångna Griften,
dock här i dina havssavanners blåa brand
förkunna ensamheten seglets trofasthet!
Atlanten övergår i hamnen, där
människoviljans lås kedjat den vid kontinenten. Och
medan dikten följer skalden på hans färd från
Brooklyn till Manhattan övergår
tunnelbanan i järnvägen som omspänner kontinenten,
en trafikens flod som förbinder oceanerna
med varandra, liksom Mississippifloden
förbinder den avlägsnaste dal med havet. I
förbifarten uppväckes poetens barndomsminnen
från Västern: flodfärder i kanot,
bergklättringar om våren, den tidiga upplevelsen av
Amerikas äventyr med surrande fabriker och
lägereldar där luffarna drömmer i en
vildmark av järnvägar; upplevelsen av själva
den amerikanska jorden, indianernas
jaktmarker, pionjärernas erövring, där »regnets
gamla gudar ligger höljda i gölar, med fiskar
utan ögon som kretsar i en sjunken källa och
sänker sig ner med majskorn från grälande
kråkor»; och Pocahontas, indianprinsessan,
som symboliserar Amerikas »röda, eviga kött»,
uppstiger och dansar med stormen och kröner
sig med blixtar, medan ormen och örnen
omslingrar varandra bland det gröna trädets
grenar!
Jag lämnade byn för skogens snår. Där kanoten
nickade nedanför vattenfallet fick jag se
ditt hårs skarpskurna skära fly och kvällens
första blå mai fladdra tveksamt upp.
Hur vattnet snärjde mig i skrattande kedjor!
Jag lärde fånga forellens månlika blänk;
jag drev kring i timmar, räknade av ingen,
och såg månens flyende skära försvinna.
Och en vajande stjärna intog dess plats,
ensam, omsluten av bergklyftans lärkträd —
tills den odödlig blödde bort i gryningen.
Och jag lämnade kanoten att beta gräsets kant.
Ett avlägset moln med åskblått mörker
växte fram: jag hörde fotens dova tramp däri —
tills rytmen drev den svarta vätskans pöl
att spruta fram ur hjärtats heta rot!
Cyklonen virvlades genom klyftornas turbin
och piskade som örnvingar nedåt min rygg.
En björk böjde knä med visslande grenar.
Och ekdungen roterade i ett dån av löv.
Och varje sena spändes vid blixtfanfaren
som förgrenade sig nedåt ditt saviga hår.
Flintan krasade i varje tand; röda gaddar
och kluvna tungor fladdrade i blå luft.
Stärkt av blixten, skodd med åska, härdad —
genom vilka gränslösa årstider blickar du,
över vilka lägereldar från din vredes nedslag,
och ser din brud odödliggjord i majsen?
Högt mot Labrador flammar solen fritt
över hennes ordlösa dröm om snö, och väckt igen
är hon strömmen och det sjungande trädet;
och hon är jungfru för den siste av män.
Mot väst, mot syd! vindar över Cumberland
och vindar över lianogräset uppstämmer åter
det varma suset av hennes hår och fläktar
(o ström vid brant och vingård) hennes bröst i blom!
Änkan efter den kaliforniske guldsökaren
säger farväl till sin son när han går till sjöss
(»släpper skäran för att gripa årån»). Och
skalden vandrar genom Manhattans
hamnkvarter, där han möter en drucken sjöman
som yrar i världsomseglarsyner, med »en
nervös hajtand i klockkedjan». De hör Leviatans
mummel och Platon skvalpar som rom i deras
huvuden, seglen smäller i vindarna kring
ka-pen, sången stiger om Stambuls ros,
vulkanens »fågellösa mun» spyr sin aska i havet
och koralldrottningen lockar mellan sjunkna
städer: Atlantis, det försvunna, det hägrande!
Kap Hatteras som hälsar de hemvändande
sjöfararna erinrar om urtiden och de
geologiska skapelseprocesserna: det blir det stora
panoramat över Amerika, vars slumrande
krafter vaknat i industriellt skapelseraseri och
triumferar i flygmaskinen, vars vingar »skär
sig väg mot ljusets yttersta gräns». Där reser
sig Whitmans gestalt, i vilken kontinenten
först vaknat till medvetande om sig själv och
sina möjligheter, det levande broderskapets
visionär, han som »stod upp på dristig häl
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
