Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ricarda Huchs ungdomsminnen. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ricardo. Huens
ungdomsminnen
kvarstod för henne. Utan långt betänkande
antog hon därför (1896) ett erbjudande om
anställning vid det nygrundade Lyceum i
Bremen. Hon skulle där endast föreläsa
några få timmar i veckan och i övrigt kunna
ägna sin tid åt författarskap. Denna utsikt
gjorde skilsmässan från Zürich lättare.
— Jag lämnade den vackra stad, som så troget
omhägnat främlingen, den stad jag sedan aldrig
upphört att älska och som ständigt på nytt dragit
mig till sig. Framför mig lågo strider, arbete och
sinnesrörelser av alla slag. Men jag hade erövrat det
stormande liv jag förut saknat, det liv till vilket
mitt öde drev mig.
Så lyda slutorden i Ricarda Huchs
ungdomsminnen. Boken är märkvärdig icke blott
som den berömda författarinnans första
auto-biografiska arbete, utan också som en
milstolpe i hennes litterära utveckling. »Frühling
in der Schweiz» betecknar så att säga
sammansmältningen av hennes första
roman-tiskt-musikaliska konstnärslinje och hennes
senare subjektivt-realistiska essaystil. Samma
livsberusning, samma färgrikedom i språket,
som genomströmmade hennes debutromaner,
återfinna vi i målningarna av schweiziskt
land och folk, medan skildringen av t. ex.
professorerna ofta påminner om de
personhistoriska skrifternas stränga saklighet.
Den 18 juli 1939 fyllde Ricarda Huch
sjuttiofem år. Rak och slank, frisk och
ungdomligt rörlig, kom hon mig till mötes
ett par månader tidigare vid mitt besök i
Jena, där hon numera är bosatt. Ödet har
icke varit milt mot den åldrande författarin-
nan. Det ena svåra slaget efter det andra liar
träffat henne. Hon kämpar hårt för sin och
sina anhörigas existens. Hon äger nu icke ens
ett eget hem, utan mottog mig i ett
pensionatsrum, där ingen enda sak tillhörde henne
själv. Till all lycka är hon alltjämt i
besittning av sin fulla arbetskraft och omgiven av
all den kärlek hennes enda dotter med make
och son ägna henne.
Ett par timmar tillsammans med Ricarda
Huch bli helt naturligt en stor upplevelse.
Hon är visserligen för att vara tyska föga
pratsam, men ändå öppen och meddelsam
med sitt varmhjärtade väsen och sin
omutliga sanningskärlek. Man glömmer ej lätt det
fascinerande uttrycket i hennes anletsdrag
eller den milda glansen i hennes ögon, vilka
ständigt låta en outtömlig skatt av snille
och själsrikedom glimma fram, när hon
vänligt leende eller i allvarligt samtal lyfter de
oftast halvslutna ögonlocken.
För den som i detalj känner Ricarda
Huchs litterära livsgärning, för den som
minns den långa rad av blodfulla människor
hennes fantasi och intuition skapat blir
bekantskapen med henne liksom ett jakande
svar på hennes egen fråga:
— Vilken konstnär formar i själva verket
något annat än sitt eget beläte, om än i
oändligt många och alltid nya gestalter?
I samvaron med Ricarda Huch vänder
man ovillkorligt hennes tanke och förstår,
att vad hon format ur livet och historien
blivit så stort, emedan hon själv är en så
stor personlighet.
27—Ord och Bild, 51:0 drg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
