Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1941—1942. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A x ei L. Romdahl
viset. Regi och skådespelare sökte emellertid
göra sitt bästa och det blev i flera fall icke
litet. Elsa Widborg som den ena av de
förryckta gamla damerna var övertygande i sin
makabra älskvärdhet och Elsa Carlsson i sin
glättiga fjollighet som den andra. Kolbjörn
Knudsen kom publiken att rysa, kanske mer
än författaren tänkt sig. Och Sture Baude
gav med sin slutreplik stycket dess bästa
poäng.
Säsongen klingade vänligt och vackert ut
med Staffan Tjernelds revy »Taggen» som
vann Göteborgspubliken till den grad att
teatern fick hålla på att spela ut över tiden
in i den gröna maj och gav tillfälle till skratt
som icke var flabb och till tanke och varm
känsla. Det var kanske naturligt att i
Göteborg den lilla enkla men vackert spelade
sketchen »En gammal journalist» med Albin
Lindahl i journalistens roll liksom den av
herr Thulstrup sjungna visan om Norge mötte
en resonans som icke kom från ytan. Här fick
teatern tjäna sin uppgift att ge utlösning och
befrielse.
Studion hade även den ett
framgångsrikt år. Det skall visserligen icke mycket
till för att det skall kunna annonseras slutsålt
för den lilla salongens del. Man får säkra sig
om biljetter i tid. Det är icke lätt att dra
gränsen mellan studions repertoar och stora
scenens. De yttre betingelserna avgöra
visserligen att inga stycken som ovillkorligen fordra
en omfattande och omväxlande scenteknisk
inramning kunna tas upp på studion. Stundom
räknar man väl med att ett stycke som man
tar upp på studion skall vara alltför exklusivt
litterärt för att vinna framgång hos den
bredare publik man vill ha i den stora
salongen. Men ibland slår ett studioprogram an
på ett sådant sätt att man, om det är möjligt,
flyttar över det till stora scenen. Om studion
icke har en alldeles klart definierbar repertoar
har den i stället en karakteristisk, trogen
publik av allvarligt teater- och i allmänhet
kulturintresserade ur alla samhällsskikt.
Framför allt är det den intelligenta ungdomen
som mötes här. Och studion har sin särskilda
stämning av tacksamt lyssnande och av
rapport mellan salong och seen. »Livets lek» i 5
akter av amerikanen William Saroyan var
ett bastant stycke scenisk underhållning,
ett brett dramatiskt reportage från San
Franciscos hamnkvarter med den älskvärde
unge dagdrivaren Joe — Karl Magnus
Thulstrup — och den filosofiske saloonägaren
— Bengt-Åke Bengtsson — som
centralfigurer i ett brokigt galleri av folk ur både den
undre världen och den övre. Där var dans
och slagsmål och ståhej men också en ej
ointressant teckning av människor och
människoöden. Dansken Carl Erik Soyas »Stycken
av ett mönster» hade en liknande
kaleido-skopisk komposition som det amerikanska
stycket, men utspelades i olikhet med detta
på flera olika lokaler och under flera
tidsmoment. Det hade sin beska samhällskritiska
innebörd. Dess fränhet dämpades dock genom
införandet av en god och vis man — som
visserligen går omkring med etiketten tokig.
Rollen hade fallit på Sture Baudes lott
och han gjorde den så att man ville tro på
figuren. Man kommer också gärna ihåg
Kolbjörn Knudsens trohjärtade soldat och
Margareta Bergfelts flickstackare Jenny. Lars Levi
Læstadius smakfulla och kloka regi lämnade
oss icke i okunnighet om att den stora stad
i vilken pjäsen spelade var den som svenskarna
bruka kalla »Kongens By».
Om dessa två stycken voro byggda med
den frihet och konstlöshet som den moderna
teatern efter föredöme av filmen tillåter sig
var Claude-André Pugets »Lyckliga dagar»
en komedi i gammal fransk förnäm stil, det
i sin flärdlöshet finaste konstverket —
Shakespeare lämnad å sido — i hela
repertoaren. Spel, regi — av Helge Wahlgren —
dekoration — av Birgit Afzelius Wärnlöf —
samverkade till att ge doften av det
Frankrike man älskar och som man ej utan rörelse
återupplevde under ett par timmar. Till
tjusningen bidrog att det var unga skådespelare
som spelade de sex ungdomarnas roller och
verkligen spelade dem bra.
En större kontrast till detta graciösa stycke
än Pär Lagerkvists »Midsommardrcm» har
man svårt att finna. Stycket gavs ungefär
samtidigt som Konstmuseet hade sin Albert
Engströmsutställning. Här fick man på scenen se
det småländska fattighuset och dess
invånare sådana smålänningarna Engström och
Lagerkvist skildrat dem. De voro så riktiga
att man velat travestera det klassiska
berömmet att »bara röster fattas», om
konstverk, till »bara lukten fattades». De tre
gubbarna »Enok» — Ludvig Gentzel,
»Mördarn» — John Ekman och »Lame
Fredrik» — Sture Baude, voro absolut
övertygande. Särskilt den sistnämnde var helt enkelt
oöverträfflig, ett genomciselerat konstverk
ville man säga om denne Döderhultare på
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
