Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modersåldern och de nutida kvinnorna. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moders åldern och de nutida kvinnorna
att männen där ännu »övergiva fader och
moder och bliva när sina hustrur» och att det
därför blir hustruns släkt som sammanhåller
familjen. Det är tydligt, att man här möter
en ordning, som en gång varit vanlig i alla
samhällen. Emilia Fogelklou sammanfattar i
sin 1941 utkomna bok, Bortom Birgitta,
Briffaults resultat på följande sätt:
Det är självklart, att det med den maternella
kulturen sammanhängande matrilokala giftermålet
likaväl som kvinnans monopol pà barnalstring gynnar
moderns prestige, genom att hon lever omgiven av de
sina och formerar deras möjligheter, medan mannen
är gäst och främling i hustruns och hans barns släkt.
Starka tecken tyda på att de respektive positionerna
könen emellan fordom varit annorlunda och att
institutionernas nuvarande patriarkala prägel
efterföljde ett föregående socialt skede, varunder
kvinnornas ställning var högre och deras inflytande större.
Faktum är också, att rester av denna
modersålder ännu finnas kvar på andra håll än
Söderhavsöarna, t. ex. i den jugoslaviska
Zadrugan — storfamiljen — som omfattar
alla åldrar i en släkt, därför att männen vid
giftermål flyttar in i den.
Elin Wägner säger i sin bok
Väckarklocka (1941):
Enligt otryckt material, som en sociologisk
undersökning dragit fram, är Zadrugan en bild i nutiden av
den matriarkala klanen, något på glid, men
förvånansvärt lite. Den är en arbets- och egendomsgemenskap,
som omfattar alla åldrar och medlemmar i en släkt
och som styres av ett råd, i vars spets står den mest
betrodde mannen och hans hustru. Först vid
giftermålet uppnår mannen ställning i Zadrugan och får
yttra sig i dess angelägenheter. Kvinnornas hårda,
mångsidiga arbete i dessa självförsörjande enheter
uppfattas gärna av resande turister som förtryck —
»montenegrinskorna förefalla vara glada och belåtna
fast de få slita ut sig för sina karlar» — men varför
skulle de inte vara glada och belåtna, när de få ha
produktionsmedlen i sin hand? De vitas självfallna
hållning av överlägsenhet har verkat direkt upplösande
på kvarlevande matriarkala samhällsformer.
Här skulle man kunna sticka in en episod
från Nathan Söderbloms besök i
svensk-Estland 1921, där han från predikstolen
förmanade bönderna att icke slita ut sina kvinnor
med för hårt arbete. Förmaningen var säkert
berättigad, men att den alls behövdes, kan
naturligtvis ha berott på att den nutida
patriarkala andan på denna punkt hade stött
ihop med och förvanskat rester av
matriarkala arbetsförhållanden, där kvinnorna ännu
hade överinseende över produktionen.
Även Hanna Rydh har under en
arkeologisk studieresa i New Mexico 1937 kommit i
beröring med en indianstam, de s. k. Pueblo-
indianerna, som ännu alltjämt räkna sin
härstamning helt och hållet från moderns släkt
och som lämna åt kvinnorna den viktigaste
delen av produktionen. Dessa indianer ha
bättre än någon annan stam lyckats
bibehålla sina seder och sitt välstånd.
För att tala med Elin Wägner, speglas i
modersrätten ett tillstånd,
då kvinnorna och männen samarbetar såsom högsta
instans och exekutiv myndighet. Men ett sådant
tillstånd kunde inte få förbliva. Förvaltaren körde bort
ägaren, ståthållaren tillvällade sig makten och gjorde
drottningen till sin fånge. Men han kan aldrig slippa
skräcken för den urkraft han bundit. Den som tidigare
monopoliserat betydelsefulla ställningar skulle ju
också kunna frestas att ta dem tillbaka.
Slutsatsen av allt detta blir, »att
kvinnornas historia är ett skiffer, vars nyckel ligger
i en förgången värld. Ledarskapet under
mänsklighetens utveckling har växlat över
från kvinnan, som innehaft det under de
ojämförligt längsta skedena, till mannen, som
har det nu. Och har man en gång fått skiffrets
nyckel i sin hand, så läser man in
hänsyftningar på det förflutna i varje replik» —
t. o. m. ett sådant ord som »bröstarvinge»
säger en hel del.
Naturligtvis har icke kvinnan själv kunnat
vara alldeles utan skuld till modersrättens
slutliga nederlag. Det tycks inte precis vara
svårt att ur dunkla grekiska sagor, t. ex. den
om Jason och Medea, som röra sig kring den
patriarkala kulturens seger på Kreta och
Cypern, ana sig till övergrepp från kvinnohåll,
som kunna förklara en reaktion från männens
sida.
På ett enda område tror sig undertecknad
här kunna åberopa någon självsyn, och detta
gäller naturligtvis historisk tid. över huvud
taget har det synts mig märkligt, att
kvinnornas kamp för en plats i solen i så hög grad
haft kyrkopolitisk karaktär. Hanna Rydh
har i sin bok Kvinnan i Nordens forntid (1926),
det slutomdömet, att den äldsta kristendomen
knappast bidragit till kvinnornas fria växt.
Klostret kunde nog vara en tillflyktsort, men
dess uppgift var icke att utveckla individuella
särdrag. Detta omdöme bortser dock från den
nästan överväldigande betydelse som de stora
kvinnliga helgongestalterna haft för långa
tider och än i dag — sådana som Katarina
av Siena, Mechthild av Magdeburg,
Hildegard av Bingen, Katarina av Genua, Sancta
Teresa, för att icke tala om Birgitta, vilka
även under sin livstid voro föremål för den
största vördnad.
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
