Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modersåldern och de nutida kvinnorna. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moders åldern och de nutida kvinnorna
undflykter och förebyggande
försiktighetsmått som här alltjämt vidtagas, även i
Norden, tyda också på att det är forntidens
offerpräst som här ännu, fastän inom
protestantismen mestadels omedvetet, gör sig
gällande och söker skydda magiens ursprungligen
från kvinnorna tagna dominium mot allt
intrång från deras sida. Det är påvisat, att där
kristendomen infördes med våld, varje spår
av modersrätt bortföll, medan dessa spår
på andra håll omtolkades och omsattes i
helgonkult.
Det ser alltså ut som om man just på det
kyrkliga området mer än på andra skulle in
nuce kunna uppleva modersrättens kamp och
nederlag, ty där tycks motviljan mot att
släppa fram kvinnorna bli allt
svåröverkomligare. Även när man försöker ge dem
ersättning för vad de förlorat, kan det inte
hjälpas, att den allt för mycket får prägel
av »Ersatz» för att i längden kunna
tillfredsställa dem. Eller är verkligen den enda
kvinnliga suppleanten i Svenska Kyrkans
Diakonistyrelse, Missionsstyrelse och
Sjömansvårds-styrelse pius några kvinnliga resesekreterare
tillräckligt att avspisa dem med i en tid,
som håller på att smula sönder både våra
hem och vårt andliga liv?
Just i en sådan tid som denna måste man
vara Emilia Fogelklou tacksam för att hon
tagit upp de ömtåliga problemen i sin
vetenskapliga bok Bortom Birgitta, som behandlar
förkristen påverkan på Birgittas
uppenbarelser. För henne har det konkreta fallet
Birgitta blivit språngbrädan över till en
diskussion om teorierna rörande kvinnornas
ställning i förhistorisk tid. Sysslandet med
uppenbarelserna ledde henne »in mot väldiga
problemkomplex som i ytterst ringa grad varit
föremål för forskning i Sverige» och som hon
själv måste avstå från att söka lösa. »Men
kanske ligger det en lika stor fara i att
alldeles undanskjuta det från allmänheten som
att av ett otillräckligt eller svårtydbart
material dra ensidiga och förhastade
slutsatser», säger författarinnan.
Även Birgittas uppenbarelser visa
stundom på rester av en förgången högre
kvinnokultur.
Birgitta har under helighetens ram dragit in
kvinnans hela liv i alla dess intimaste detaljer, inte minst
barnsbörd — ett tillstånd, som kyrkan eljest aldrig
förstått sig något vidare på. Hennes frimodighet
härutinnan gör henne psykologiskt sett till ett slags
representant för den förflutna modersålder, som utan
mindervärdighet förnam kvinnans kall som kvinna, på
samma gång som Birgitta företräder allt detta i
kristnad form. I hennes uppenbarelser framträder också
hushållskulturen med den orubbade kvinnovärdighet
den hade under medeltiden, så länge
naturahushållningen gjorde hustrun till producent och arbetsledare
i fråga om livsviktiga förnödenheter.
Man kan även uppvisa spår av den irländska
mot den kanoniska lagen oppositionella
nationalkyrkans inverkan på Birgitta. Hon var,
som man vet, uppkallad efter det även i
Sverige dyrkade irländska helgonet Brigida
(död 522). Vid en genomgång av Sancta
Bri-gidas legender har författarinnan funnit
brittiskt inflytande på den svenska kyrkan
långt in på 1300-talet, i varje fall i
Vadstenaklostret. Dess organisation kan också genom
den vanliga inverkan av namnhelgonets
legend mycket väl vara hämtad från det av
»Saint Bridget of Ireland» grundade
dubbelklostret Kildare. Denna hypotes behöver
heller icke strida mot Torvald Höjers
antagande, att den härrör från det franska klostret
Fontevrault, som Birgitta dock först under
sin färd från S. Jago i Spanien skulle ha lärt
känna. »Hela organisationstypen,
dubbelklostret, biskopens roll, det utpräglade
bokintresset, musikens art, abbedissans ställning
visar mot gammalbrittiska förebilder.» Till
sin typ påminner Birgitta också vida mer om
de brittiska kvinnohelgonen än om de
kontinentala: det är betecknande, att abbedissan i
Kildare rent av var chef för samtliga Irlands
kvinnokloster och att kvinnorna i de keltiska
dubbelklostren även varit medverkande vid
sakramentens utdelning — en tanke som
Birgitta då och då kommer tillbaka till, fast S.
Bernhard, Cistersiènsordens grundare, fann
den avskyvärd.
Med kännedom om allt detta kan man ju
inte precis bli förvånad över, att Birgitta
kunde komma i kollision med sitt eget lands
lagar. Redan för åtskilligt mer än 25 år sedan
hade Emilia Fogelklou under
religionshistoriska studier i våra landskapslagar upptäckt
vad det måtte ha inneburit för Birgitta, att
det rådde så stora olikheter i lagstiftningen
rörande kvinnors ställning i hennes fars
landskap och hennes mans. Vi känna ju till
Margareta Clausdotters berättelse, om hur Birgitta
så starkt reagerade mot, att hennes man trots
hennes protester bortgifte deras dotter med
den hatade riddaren Sigvid Ribbing, att hon
inte ens ville närvara vid gästabudet och gick
in först, när det väntade barnet i hennes eget
liv brast ut i förebråelser mot henne. Enligt
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
