Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modersåldern och de nutida kvinnorna. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
Östgötalagen var Ulf Gudmarsson emellertid
vid detta tillfälle i sin goda rätt, vilket han
enligt Upplandslagen icke skulle ha varit.
Symboliskt för Östgötalagens hela ställning
till kvinnan är Ärvdabalkens ofta citerade ord:
»Gånge hatt till och huva från», även om det
i detta fall gäller arvet och ingenting annat.
Emilia Fogelklous upptäckt bekräftades,
innan hon publicerat den, genom en
rätts-historisk avhandling, Ätten och arvet (1919),
av professor Åke Holmbäck, som visar, att
Upplandslagen i åtskilliga avseenden gör
kvinnan till självständigt rättssubjekt och
förutsätter, att hon kan förvalta sitt gods
vid samma ålder som en man. Uppländsk
änka bestämmer själv över sitt gifte,
förvaltar själv sitt gods och värjer sig själv i alla
mål. Vid en jämförelse med den i dessa
avseenden helt olikartade Östgötalagen kommer
Holmbäck till den frapperande upptäckten
att Birger Jarls lag om att kvinnan skulle
ärva hälften mot broder, endast för hans eget
landskap, Östergötland, innebar ett framsteg
i kvinnans ställning, medan den för andra
landskap, inte minst Uppland, blev ett steg
bakåt. »Den snälle kvinnosaksjarlen», som
Anna Söderblom en gång i en broschyr
försmädligt uttryckte sig, skulle sålunda helt
enkelt stå avslöjad som »antifeminist»!
Holmbäck förutsätter därför i detta fall
möjligheten av en inhemsk utvecklingsgång i fråga
om kvinnans ställning, som genom Birger
Jarls, söderifrån, närmast från Danmark,
hämtade arvslag blev avbruten. Doktor
Fogelklou frågar nu om denna inhemska
utveckling representerar en länge sedan
förgången tid, där kvinnan haft en starkare
ställning, eller om hennes jämställdhet i Uppland,
som Holmbäck menar, är av yngre datum.
Hennes slutsats blir, att en äldre svensk
utveckling i matriarkal anda verkligen funnits,
men hejdats genom den romerska kyrkans
inflytande i Sverige.
Här kommer sålunda ett osökt tillfälle att
till svenskt område anknyta min ursprungliga
uppfattning om urkristendomen och kvinnan.
Professor Knut Westman har i sin
intressanta bok Den svenska kyrkan från S. Bernhards
tid till Innocentius III.s (1913) skildrat
kampen mellan Sverkerska och Erikska ätterna
såsom delvis en kamp mellan den romerska
universalkyrkan och en segt kvardröjande
svensk nationalkyrka. Men varför skulle icke
i denna kamp också ha kunnat inblanda sig
en kamp om en i viss mån ännu icke alldeles
utrotad modersrätt, som måste vara den
utländska kyrkan särskilt förhatlig?
Universalkyrkan, som genom Sverkerätten och
cistersi-enserna blev så mycket tidigare dominerande
i Östergötland än i Svealandskapen, måste
ju genom sin förankring i den romerska rättens
strängt patriarkala kultur söka utplåna varje
spår av modersrätt. Att Svealand bättre
bevarat dessa spår kan ha berott på en
konservativare folkmentalitet som gick väl ihop med
den Erikska ättens försvar för nationalkyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
