Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modersåldern och de nutida kvinnorna. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moders åldern och de nutida kvinnorna
att de på detta sätt kommit i samma
situation, som en gång blivit uttryckt med orden,
»att från den som icke haver skall också varda
taget det hon haver». Man gav dem ju
rösträtten och tillträde till ämbeten och
likställighet inom äktenskapet, men de kunde inte
begagna sina nya rättigheter, därför att de under
mellankrigsåren råkade in i en allt starkare
partibundenhet. Man gjorde kvinnorna
oskadliga genom att hänvisa dem till små separata
bås inom de olika partierna — så hade man
dem säkert placerade som i kyrkornas
kvinnosida och kunde övergå till den manliga
dagordningen. Och själva ansågo de sin
maktlöshet naturlig.
Men varpå beror nu denna handfallenhet,
denna brist på medborgerligt samvete, som
alltid visar sig just när kvinnorna bäst skulle
behövas? På bristande sammanhållning säger
man: kvinnorna äro ju sexuellt och
ekonomiskt bundna vid männen och kunna därför
inte bilda en grupp för sig, så som några
enstaka ogifta kvinnor inbillat sig, att de kunde.
Härpå måste man svara, att kvinnofrågan
numera så gott som helt övergått i de gifta
kvinnornas händer, och den storm, som just
nu pågår gentemot gifta kvinnors
förvärvsarbete, är ett tydligt tecken på, att deras
självständighet uppfattas som farlig. Här
inträder just den situation, som Jung förutsade,
då han menade, att den verkligt medvetna
nutida kvinnan »uppluckrar den gamla
sortens äktenskap genom sin självständighet,
men gör det i samhällets intresse». Mellan den
sortens kvinnor kommer också
sammanhållningen att bli allt starkare, just i samma mån
som krigsmaskineriet hotar att döda mannens
personlighet. Alltså icke en sammanhållning
mot männen, utan i deras eget intresse.
I själva verket har bristen på
sammanhållning kvinnorna emellan berövat dem männens
aktning, även om man inte alltid vill erkänna
det offentligen. »Hur häftigt än män må
reagera mot opposition från kvinnornas sida, vet
de nog innerst, att de hade behövt möta
opposition.» Instinktmässigt känner
genomsnittsmannen, om han vill vara ärlig, att det
nuvarande tillståndet av permanenta
katastrofer, som han -—- ofta bara av rädsla att inte
få komma med i organisationen — underlåtit
att protestera mot — detta tillstånd är så
outhärdligt, att det kan rättfärdiga tanken på de
mest fantastiska, de mest absurda botemedel—
ja till och med något så vansinnigt som
kvinnornas uppmarsch på arenan i sluten trupp.
En sådan sammanhållning kräver dock
framför allt en annan syn på historien —
däri ger jag Elin Wägner fullkomligt rätt:
Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad
som varp och inslag i en väv, men det har lyckats att
göra en historia enbart av inslaget. Detta betyder
ett tryck på kvinnan i så enorm skala, att det i
och för sig blir historieskapande. Psykologien
sysslar numera mycket med suggestionens betydelse,
men att det utstrålar en suggestion från historien,
som gör kvinnorna osäkra, lydiga, rädda att gripa
in, även där deras djupaste intressen äro hotade,
det faller ingen in. Redan som barn fingo de lära
sig, att kvinnans första historiska insats är att ha
förverkat paradiset. Och sedan blir en
historiekunskap, som domineras av föreställningen om striden som
tillvarons grundprincip, katastrofal för dem. De lär sig
att dyrka hjältar och inse, att de aldrig kan bli det.
Detta är så sant som det är sagt — under
trettiosju års verksamhet som historielärare
för studentexamen har jag observerat denna
stämning hos unga flickor men på senare tider
stundom rent av rönt motstånd, när jag
sökt bekämpa den. De ha »i heroisk
offervilja» — det heter ju så i dessa dagar —
sökt göra en dygd av det, som de uppfattat
som en nödvändighet. De påminde mig om
hunden, som blivit så van vid sin
munkorg, att han med tänderna höll fast en
bit därav när han fått den avsliten.
Därför är det ett väsentligt krav på nutida
historieundervisning, att icke den del därav,
som angår kvinnorna, längre utrangeras som
oangående. Här är det icke så mycket nya
fakta som desto mer en ny syn på kända
fakta, som skulle behövas, och i Sverige ha
vi redan fått goda hjälpmedel härtill i de
bägge nyutkomna böcker jag här ovan så
ofta citerat. Det är en händelse, som ser ut
som en tanke, att Elin Wägners populära
bok med sin bitande kvickhet blivit ett slags
tvilling med Emilia Fogelklous
fragmentariska, men strängt vetenskapliga samling
av-studier. Intet vittnesbörd kan vara
tidsenligare än det, som kan ge kvinnorna mod att
just i nuvarande kaos övertaga det fulla
ansvar för samhällslivet, som de för länge sedan
borde haft.
Ty om kvinnornas defaitism alltjämt
fortfar, även nu när brandbomberna hänga över
våra huvuden, stå vi inför den fruktansvärda
möjligheten att bli lämnade utanför, när
världen en gång skall nyordnas — i vilken
riktning detta än kommer att ske. Men som
Elin Wägner säger:
Det kan inte tänkas något farligare för en
kvinnogeneration än att vara insatt i en världshistorisk skarv
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
