Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rembrandts självporträtt
avbildat sig själv som en ung efeb, en
gudarnas älskling, med högburet huvud,
ädla regelbundna anletsdrag och en mjuk
slinga av det gyllenblonda håret ned över
pannan. Ett förskönat ansikte, ett
skönmåleri utan tvivel, men ändå med en
inneboende sanning, därför att det ger uttryck
åt mjölnarsonens skönhetslängtan, hans
romantiska riddardröm. Nyss målade han
sig sådan han var, nu har han målat sig
sådan han vill vara. Det förra porträttet
är mera verklighetstroget, mera levande,
detta mera konventionellt, stelt och
mask-artat.
Om Rembrandt i sina fysionomiska
studier, när det gällde mera upprörda
själstillstånd särskilt haft de fria
fantasikompositionerna i tankarna — t. ex. Kristus
utdriver växlarna ur templet, med de
häftiga rörelserna, de häpna och förskräckta
minerna — kan han mycket väl med dessa
plastiska och mimiska övningar med sig
själv och sina anhöriga målmedvetet ha
förberett sig på porträttmålarens kall, det
i Holland för en framgångsrik konstnär
mest typiska och högst skattade. Då han
redan 1632, efter ankomsten till
Amsterdam skapar sitt stora genombrottsverk
som porträttör, Dr Tulps anatomi, är det i
hög grad en frukt av hans tidigare studier
— av kroppshållning och minspel. Det
uttryck av fixerad uppmärksamhet, som
är gemensamt för de lyssnande läkarna
återfinnes på hans tidiga självporträtt
och den böjning framåt, den vridning åt
sidan, som är den förhärskande attityden
bland dem, likaledes hos porträtten i
Gotha, Lemberg och i flera av etsningarna.
I Amsterdam, där han nästan genast
blir en av porträttmålarna på modet,
framträder också mycket tydligt
sambandet mellan de porträtt han målar av sig
själv och av personer ur stadens olika
kretsar. Han avbildar bl. a. köpmän, målare,
världsmän, officerare, förnäma orientaler.
Och se: han avbildar samtidigt sig själv
Självporträtt. 1631.
Petit Palais, Paris.
som köpman, världsman, officer och —
oriental. Då han ikläder sig
grandseigneurens guldkedjor och pälsbrämade kappa,
krigarens stormhuva och harnesk, den
österländske främlingens turban, gör han
kanske detta i någon mån av praktiska
skäl: det är lättare att sälja Rembrandt
som officer än som Rembrandt rätt och
slätt. Träningen i att återge olika stoffer,
för den anlitade modemålaren av stor vikt,
spelar nog också in. Och så ha vi som
säkerligen väsentlig den fortsatta övningen i
att återge de olika typer, som sedan
återkomma i en mångfald individuella
uppgifter. Då Rembrandt i mitten på
1630-talet gång på gång målar sig själv som
krigare och officer är det kanske inte
heller bara för att han börjar räkna militärer
till sin umgängeskrets och till sitt klientel.
Han förbereder måhända redan, eggad av
Frans Hals och andras framgångar, ett
skyttestycke i tidens smak så som han ju
också med »Nattvakten» några år senare
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
