Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Självporträtt. 162g.
Haag.
brandt i andra av sina tidigare försök
strävar att återge själva scenrummet, i ännu
andra samspelet, är det i dessa de
mänskliga aktörerna, deras kropp och själ, deras
mimik och plastik, som han vill ge form och
liv. Han tar då naturligt nog sina närmaste
som han bäst känner, som är närmast till
hands och som också ställer sig billigast som
mänskligt material. Han väljer framför
allt sig själv, den person som han står allra
närmast och allra bäst borde känna. Och
här möts denna drift att skapa en värld,
»den stora världsteatern», som är
konstnä-ren-bildregissörens med den djupt
konstnärliga driften att »kreera sig själv», att
realisera sig själv. Varje konstnär är något
av en förvandlingskonstnär, dömd att
ikläda sig andras skepnad, kläder, hud och
hår. Skådespelaren är den som tydligast
kreerar roller, men varje konstnär måste
vara något av en skådespelare. Rembrandt
är det mer än de flesta.
Vem är han? Tjuguåringen ger svaret
med pensel, penna och radernål. Och dessa
första konterfej visa en slående likhet,
både i uttryck och utförande. Målningen
i Kassel, etsningen »med nageln» (så kallad
därför att den ser ut att ha tecknats med
nageln på plåten), de båda första
teckningarna andas alla samma tunga, robusta
sinnlighet, de framställa samma rufsiga,
ovårdade fysionomi, en nymornad
grovhuggares, en mjölnardrängs som stigit ut i
solskenet med sömnen ännu pyrande i de
skuggade ögonen. Starkare hade inte
Rembrandt från början kunnat framhäva sitt
halvt proletära ursprung.
Låt oss närmare betrakta detta
kraftfulla huvud på den korta halsen. Under
en strid och mäktig kalufs, som lockar och
krusar sig i ljuset, välver sig pannan låg
och bred, avståndet mellan de djupt
liggande ögonen är långt, de skiljas åt av ett
djupt veck, som framträder tidigt för att
med åren bli allt djupare, blicken är skarp
och genomträngande, nästan hotfull, näsan
tjock och klumpig, slutande i en
dubbelknöl, de sinnliga läpparna kraftigt
markerade, fast slutna, trotsigt utskjutande, den
något kluvna hakan ganska kort och tvär,
övergående i de breda käkbenen — ett
korthugget, nästan fyrkantigt ansikte, men
inte magert, en isterhaka tecknar redan i
ungdomen övergången till det satta
halspartiet. En plebejs huvud, men ett huvud
fullt av ruvande, otämd styrka.
Sådan har Rembrandt sett sig själv med
det unga geniets kärva uppriktighet,
kanske också med ungdomens lust att utmana
med den nakna sanningen. Med primitiv,
nästan animalisk våldsamhet har han
ristat in sina drag inte endast i den grova
etsningen, där som sagt en nagel eller kanske
penselskaftet fått ersätta den finare
nålspetsen, utan även i de korthuggna
lavyr-teckningarna och i målningen, där
penselskaftet likaså ristat in de ljusa hårtestarna
i den mörkare färgbottnen.
Men inte endast så. I ett annat
självporträtt från samma tid, det i Haag, har han
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
