Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rembrandts självporträtt
tid, 30-talets mitt, livligt upptar hans
fantasi: det är hon som i Delilas gestalt
flyr med nasirens skalp i »Simsons
bländande» och det är Rembrandt själv som skakar
sin grova näve på »Simson hotar sin
svärfar». Den lidelsefulla styrka, med vilken
konstnären här går upp i sin roll, tyder
på att det är sin egen hotfulla vrede, som
han slungar i ansiktet på den gamle
förskrämde filistern, för att han berövat
honom hans dyrbaraste egendom och söker
stjäla hans kraft. Simson är furstligt
utstyrd i en livrock av grönskiftande
guldbrokad och hans scharlakansmantel
uppbäres av ett par små svarta negerpojkar.
Scenen hör till de mest teatraliska under
Rembrandts mest barocka period.
Vid 1630-talets mitt har Rembrandt
gjort en rad skådespelarteckningar,
möjligen efter någon gasterande italiensk
teatertrupp, ty några av de drastiska
figurerna erinra om commedia dell’arte-typer.
En av dem går under benämningen
»skådespelar kungen» och det är förbluffande,
vad han med sin brokiga kostymering, sina
extravaganta hattprydnader, sin fotsida
mantel och sin fältmarskalkstav i handen
påminner om Rembrandt i några av hans
fantasifullaste uppenbarelser, särskilt
hel-och halvfigursporträtten à la turque. Man
kan också jämföra honom med den s. k.
persern på etsningen 1632 och får då
ytterligare en övergång till de rena
fantasikompositionerna.
Om Rembrandt alltså, måhända
inspirerad av teatern, uppträtt som ädling,
storman, furste, hövding, och i dessa roller även
gästspelat i sina egna fantasistycken, är det
bara den ena sidan av hans
förvandlingskonst. Han har även iklätt sig en tiggares
skepnad. Det råder intet tvivel att det är
hans eget ansikte vi möta på en etsning
från 1630 med en tiggare sittande vid
vägkanten och sträckande fram handen efter
en allmosa. Tiggaren, fattiglappen, land-
Tiggare vid vägkanten. 1630.
strykaren är Rembrandts vanligaste
modell under hans tidigare arbetsår, och i sin
grafik har han skapat ett helt galleri ur
det dåtida trasproletariatet, vittnande om
en lika intensiv verklighetsiakttagelse som
lidelsefull medkänsla. Med ungdomens
instinktiva förståelse har han identifierat sig
med dessa urspårade bettlare och
vagabonder, lösdrivna vrakspillror från hans
egen klass. På ett annat blad förekommer
hans grovlagda ansikte, omgivet av
sådana bettlarstudier — det tränger sig på
oss med samma häftiga vädjan, som i den
nyssnämnda etsningen, där han iklädd
lumpor och trasiga skor böjer sig fram och
ropar ut sin bön till de förbigående. De
första åren dominerar det bistra tungsinta
proletäransiktet över idealporträttet,
framför allt i etsningen, där Rembrandt är mera
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
