Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Blad med tiggar studier och
s j älv po rt rätt.
omedelbar och realistisk. Det är något av
vilde och barbar, ja av vilt djur i dessa
studier med den strida hårmanen, de
ursinnigt stirrande ögonen, de liksom med ett
tatueringsinstrument utskurna läpparna,
i hela det till en krampaktig grimas
sammandragna ansiktet. Detta är den
ursprunglige Rembrandt, sådan han med
ångest betraktar sig själv: plump, rå,
anskrämlig, fylld av våldsamma krafter och
begär, som han ännu inte vet hur han
skall använda, ensam med sitt eget
pockande känsloliv, som han måste ge uttryck
åt. Det är proletären som ännu inte har
något han kan kalla sitt, som då han skall
taga samhället i besittning är full av
osäkerhet, men också av outnyttjade möjligheter.
Rembrandts självporträtt röja från början
spänningar mellan dessa motsatser: i den
misstro varmed han granskar sig själv
och den häftighet, varmed han intar nya
ställningar, prövar nya miner och
åtbörder. Vad skall man säga om den unge
Rembrandts karaktär med ledning av
dessa jagstudier?
Den stickande, misstänksamma blicken
är det drag som starkast framträder i de
tidigare avbildningarna. Helt försvinner den
inte under hela trettiotalet. Denna blick
är så skarp och genomträngande, att den
kan verka skrämmande och ondsint. Den
rymmer inte endast konstnärens intensivt
koncentrerade själviakttagelse, det finns
även motvilja i den, fientlighet, en det strida
temperamentets aggressivitet, som här
vänder sig mot sig själv i obarmhärtig avslöj
ar-clrift. Men där detta uttryck släpper kan
modellen se så godmodig ut som i det
sympatiska porträttet från 1630 (förut i
Budapest). Vad alla porträtten ha att säga,
det är att deras mästare är en tung och
allvarlig natur, som nästan aldrig upphör
att grubbla över sig själv och sitt eget
väsen. De studier, där Rembrandt
synbarligen efter Hals och Brouwers exempel söker
ge uttryck åt sorglös livsglädje verka inte
övertygande. Hans leende blir en grimas.
Hans skratt är tvunget.
På ett helt annat sätt övertygas man av
hans självkänsla och hans ibland krigiska
självhävdelse. Det är något av trettioåriga
krigets landsknekt över trettiotalets
Rembrandt inte endast i kostymeringen.
Rembrandt har säkert inte heller vunnit sin
position utan hårda tag, han har fått
kämpa sig fram till den. Så står då även
han vid decenniets slut som en segerherre.
Inte bara hans dräkt, hans ansikte har
förändrats. Det är inte längre proletärens,
det är den patriciske storborgarens. Det
är välvårdat, slutet, markerat. Men det är
alltjämt hårt, och den misstrogna, ja,
missnöjda blicken är kvar. Den har inte
förlorat sin sanningsskärpa, ens under
idealiseringen. Rembrandts ansikte har
genomgått en sublimeringsprocess mot en åsyftad
idealbild, som han synes ha uppnått, men
han är ändå inte tillfredsställd. Det visar
kanske att den skönhetslängtan, som
innerst drivit honom mot yttre glans och ståt
legat djupare och inte nått sitt mål med
den yttre framgången.
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
