Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Miniatyrer. Av Johannes Edfelt - Övervintring - Skymningsstund - Hippokrene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M i ii iatyrer
Av J ohannes E df ei t
ÖVERVINTRING
C^J DESSA AR, då lag och lösen hette
»öga för öga, tand för tand», levde han
så gott det nu gick i en gammal villa
vid en insjöstrand. Genius loci var råttan,
den sällskapliga råttan som knaprade i
trossbottnen under huttrande
vintermorgnar. Koksen tröt i de blåkalla
marskvällarna; och sent gick isen upp.
»Pöbel, pöbel» var han mest benägen
mumla. Det kalla äcklets, den frostiga
förtvivlans slemmiga gripverktyg höllo på
att kväva honom. Och likväl visste han —
en man på avstånd, avsides, tvungen till
pinsam overksamhet — och han sade det
också ofta till sig själv: »I denna byk har
också du en trasa. En smutsig klut i kitteln
är ju din.» Och den tanken, det var det
underliga, var det enda slags värmekälla
som stod honom till buds under
övervintringens år.
SKYMNINGSSTUND
NU kommer skymningen; och för den
skuldsatte och ärftligt belastade
familjefadern är det en lisa att för en kort eller
lång stund invagga sig i illusionen att ett
slags inre avspänning inträtt och att
existenskampen visar en hart när blidkad
uppsyn.
Det blå dunklets varsamma händer
utplåna omvärldens taggiga konturer. Trädens
kronor smälta in i rymdens evighetsvalv.
Vemod, ett nordiskt vemod, som samtidigt
är smärta och ljuvhet, tyngd och befrielse,
silar in över denna trädgård, vars stillhet
blir ett läkemedel: för invärtes bruk.
I sådana stunder kan man rent av inbilla
sig, att jorden är ens rätta hem — och inte
bara ett beträngt folkhem, — ja att det
strida och farliga livets kamp är värd att
utkämpas — endast för gåvan av denna
själens siesta och skygga paus.
HIPPOKRENE
DU vill nalkas Hippokrene, yngling —
den som myten flätat sin krans kring,
källan som framkallades av Pegasos’
hovslag! Behåll gärna skorna på dina fötter.
Men glöm inte detta: ödmjukt sinnelag.
Om världen också är en enda jättetrasa,
förvriden av maktbrunst, tilltygad av råhet,
nerfläckad av tarvligheters tarvlighet, ja,
om miljoner ton av eld och svavel regna
över Sodom och Gomorra — minns det då
så mycket mer och hellre: ödmjukt sinnelag,
det som är motsatsen till slavisk
underdånighet och tecknet på en sann människa.
Ty ingen annan kan dricka ur den källan,
ingen annan bli delaktig av musers nåd och
källans genius än den som är rätt människa.
Var källan sorlar, var den är belägen, det
står bara på själens hemligstämplade
kartblad; och sällan, sällan har du kraft att ta
fram det och följa dess slingrande vägar.
Kompass har ingen annan — låt oss
upprepa det! — än den som besitter den sanna
ödmjukheten, till sitt väsen och sin art så
avlägsen de hårdföras sinnelag som dag är
skild från natt, tyrann eller slav från fri
människa, knölaktighet skild från
mänsklighet. — Du vill alltså nalkas Hippokrene,
yngling!
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
