Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
spegla lyckliga länder och ljusa städer i sin
blanka yta långt borta från ett härjat Europa.
Det är en utomordentligt vacker dikt:
Floderna flöto mot haven
med laster från larmande riken,
speglande mäktiga städers
tinnar och torn på sin färd.
Floderna, tunga av minnen,
sträva ännu mot haven,
svepta i kvävande dimmor
av stoft från en brinnande värld.
Mångtusenåriga floder
känna ej mer sina stränder,
spegla i nätternas tystnad
ruiner i stjärnesken,
sorla i livlösa dalar
trötta av ålder och grummel,
sina väl alla omsider:
Nilen och Tibern och Rhen!
Men kanske i skyhöga Ander,
måhända i molnsvepta Tibet
störtar en namnlös fjällbäck
mot en dalgång på erövrartåg
och sväller i mångmila flöden
och gungar i kommande åldrar,
namnstor, stolt och besjungen,
lyckliga folk på sin våg.
Mörne går in på det gamla
teodicé-proble-met: frågan hur tron på gudomens allmakt
och godhet skall kunna förenas med allt det
fasansfulla som sker i världen. I sin dyrkan
av eviga moralbud, i sin förkunnelse av
kärleken till nästan närmar han sig kristendomen,
vars problem sysselsatt honom under hela
det filosofiska skede, som hans diktning
genomlöpt sedan mitten av 1920-talet. I
sista hand finns det någonting optimistiskt
i Mörnes väsen: han är övertygad om att
anden trots allt skall segra över materien.
Det allra vackraste i diktsamlingen är dock
de många landskapsdikterna — Mörne är ju
sedan gammalt en naturlyrikens benådade
mästare. Men också naturdikterna har
genomsyrats av det filosofiska grubbel, som har
blivit så starkt framträdande i Mörnes
diktar-psyke. Den lilla vackra dikten .»Två på
stranden» visar hur långt Mörne nu befinner
sig från den rent måleriska realismen i sin
ungdomsdiktning:
När sommarn lade ut från land
med blom i granna laster,
han glömde på en löddrig strand
sin fackelros, sin aster.
De mötte frost, de mötte nöd
med färgers rödblå gyckel.
— O liv, är ej en blomsterdöd
din svåra gåtas nyckel?
Mörne finner också som så mången gång
tidigare tröst i naturens av eviga lagar
bundna liv, i skogar som susar, i solen som
lyser över onda och goda, i stjärnorna, som
glimmar i den mörka natten ännu då vårt
släkte inte mera finns. De mest skiftande
naturbilder blir symboler för en evig
verklighet, som förblir bestående bakom nuets
ständiga växling. Han ser ljuset ur sitt
fönster och en stjärna spegla sig i vikens
lugna vatten:
När jag nalkades mitt hem i den ljumma natten,
låg plötsligt viken framför mig
främmande, nyupptäckt
— som ett mästerstycke av en obekant konstnär —
med två pelare av ljus i sitt svårmodigt svarta
sköte.
Och den ena var den varma speglingen
av ett fönsterljus i min egen stuga,
och den andra den stilla strimman
från en höststjärna.
Med ens slocknade fönsterljuset
i den skugglika byggningen och det mörka vattnet.
Stjärnan speglade ensam,
orörlig i viken,
sin eviga glans.
När han stiger upp i alperna hör han
en klocka ringa till vesper långt nere i dalen
•—- dess spröda klang blir en hälsning från
ett fridens rike i en tid behärskad av
folkhatets och krigets Ragnaröksstämning.
Några dikter i »Sånger i världsskymning»
vittnar också om Arvid Mörnes
svensknationella sinnelag. Mörne anknyter i dem
till den vikingaromantik, som vid sidan av
naturlyriken intog ett så stort rum i skaldens
ungdomsdiktning. Andra dikter ger uttryck
åt hans patriotiska känslor, färgade av de
bittra prövningar, som Finlands folk har fått
utstå under de senaste åren. Den sista dikten
i boken, »Makter», är inspirerad av Nordens
öde under dessa yttersta tider. Mörne är
svensk, finländare och nordbo — det är
fortfarande innerst inne en harmonisk treklang
trots allt som sökt upplösa den i skärande
disharmoni.
Jämte originalpoesi innehåller boken också
en rad översättningar. Man fäster sig särskilt
vid ett par vackra dikter av Detlev von
Liliencron.
En betydande diktsamling är också målaren
och skalden Ragnar Ekelunds »Ljust i mörkt».
Ekelund bär en fond av tung melankoli på
botten av sitt jag. Men det finns också något
av ljus hos honom. Det är skaldens nattsida
Di»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
