Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
och dagsida, vilkas ursprung han ser i sin
härstamning och sin barndomsmiljö: hans
släkt är bördig från det ljusa svenska Nyland,
men han har vuxit upp i en avlägset belägen
finsk ödemarkssocken. Många av Ekelunds
dikter bär vittne om det jubel, som fyller
honom då han för några ögonblick lyckats
befria sig från sitt väsens svårmodiga
hämningar. Dessa benådade stunder är de
inspirerade ögonblicken. En av diktarens
föregående böcker hette också »Visioner», ett
namn, som ger en aning om den extas, som
uppfyller Ekelund när hans konstnärsögon
mötts af jordiska skönhetssyner. Om den
poetiska inspirationen handlar den vackra
dikten »Hemliga källa», vars inledningsord
lyder:
Hemliga källa, du, jag hör din röst
ånyo någonstans ur dunklet stiga,
du som så ofta var min fröjd, min tröst,
du som så länge lät din stämma tiga.
Nu hör jag dig igen — igen jag hör
din ljusa stämma djupt inom mig tona,
så står jag inte längre utanför
din makt att trösta, läka och försona.
Inspirationen är ett med vårens första
tecken, regnet som susar i den stilla natten,
ett barndomsminne som plötsligt vaknar,
den är framförallt ett med kärleken, som
virar en gloria kring en ung kvinnas hår och
låter världen framstå i en ny gestalt.
Den nya diktsamlingen har genomgående
en ljusare ton än de diktsamlingar, som
Ragnar Ekelund tidigare publicerat. Dess
mönster avtecknar sig emellertid mot
bakgrunden av de tunga tider, som Finland
upplevat sedan världskrigets utbrott. Bokens
titel har sålunda också en politisk syftning.
Ett helt avsnitt i boken ger uttryck åt
stämningar, inspirerade av vinterkriget mot
Ryssland. Där är till en början känslan av ångest
inför Rysslands väldiga övermakt; det tändes
en strimma av hopp sedan segerbuden från
fronten i öster börjat inlöpa; det är en hård
och stoisk förtvivlan inför fredsslutet, som
berövade befolkningen i Karelen och Hangö
deras hem. Denna diktcykel har dock kanske
en alltför stark dags journalistisk prägel. Högre
når Ragnar Ekelund rent poetiskt i några
fristående dikter, inspirerade av samma tema,
isynnerhet i »Vinterlandskap» och »Mjuka
varma vantar». Särskilt den förra är ett
karakteristiskt prov på Ekelunds förmåga att
fånga verkligheten i en visuell bild.
Bertel Gripenbergs senaste diktsamling
»Sista ronden» får sin ton genom den känsla
av ålder och trötthet, som alltmera fått
makt över skalden. I boken ingår emellertid
också flera dikter, i vilka skalden tolkar
sin reaktion inför det ryska överfallet på
Finland hösten 1939. Den litterära
tyngdpunkten i »Sista ronden» ligger emellertid
inte i Gripenbergs dikter om det egna ödet
och om Finlands nutidshistoria, utan i några
fria fantasiskapelser i slutet av boken. Dikten
»Döden blåser» är i sin lakoniska intensitet
en modern motsvarighet till en Villons vers
om mänskolivets fåfänglighet och dödens
allsmäktighet:
Var är Timgad och Kartago,
var är Babylon och Ur?
Var är Hellas’ skönhetsglädje?
Döden blåser i sin lur.
Var är fornstor Alexander,
var är Tröjas fästningsmur?
Var är Faust och Margareta?
Döden blåser i sin lur.
Var är min kamrat i striden,
han som hade mindre tur?
Var är hon som ung jag älskat?
Döden blåser i sin lur.
Var är folk och var är kungar,
hjältar, bovar, nöt och djur?
Var är alla lyrans furstar?
Döden blåser i sin lur.
Var är världens ljusa skönhet,
var är glaset jag drack ur?
Var är allting stort jag drömde?
Döden blåser i sin lur.
Allting annat överröstas
som av storm och höstvild skur,
när med djupa, starka lungor
Döden blåser i sin lur.
Av övriga diktsamlingar bör främst nämnas
Kerstin Söderholms »Mörkret och människan».
Kerstin Söderholm har tidigare varit en
särling, som i sina dikter tolkat människans
känsla av främlingskap inför naturtingen, ja,
inför tillvaron överhuvud. I sina nya
tidsdikter bekänner hon sin samhörighet med sina
landsmän, med den lidande mänskligheten.
Formellt utmärker sig Kerstin Söderholms
nya dikter genom en minutiös realism och en
stor ordrikedom •—- en yttre motsvarighet
till den strävan efter mänsklig kontakt som
bildar bakgrunden för den nya diktboken.
— Det finns flera vackra dikter i »Mörkret
och människan». För min del föredrar jag dock
författarinnans tidigare saker, dessa intensiva
och esoteriska uttryck för människans eviga
ensamhet.
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
