Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sekel i två års litteraturhistoria. Av Lennart Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sekel i två års litteraturhistoria
bilden av dess författare. Den är skriven
med ett temperament som ofta saknades i
hans diktning. Malmström »hörde inte till
dem som ge sig helt och oförbehållsamt i
sin produktion», han var »en bunden ande»,
är Bo Bergmans slutkarakteristik. Med en
försynt och finkänslig vägvisare har vi dock
kommit innanför de murar som skalden
byggde upp omkring sig.
Henry Olssön söker sig fram till en
djupare förståelse av diktarens psyke mera
genom dokumentariska belägg än genom
omedelbar inlevelse och intuition. Att han på
den vägen kommer fram till en
människoskildring som är inte endast sann utan också
levande, framgår bäst av hans
Almquist-monografi. Han har nu lämnat denna
ofullbordad för att utvidga ett par tidigare
uppsatser till en bok om Snoilskys liv och
diktning. Skildringen förs fram till den period,
då skalden bröt med sin omgivning och
flydde från den konventionella och instängda
ämbetsmannatillvaro i vilken han glidit in.
Man förstår att författaren just nu känt
sig oemotståndligt lockad av uppgiften.
Snoilsky fick genomleva de år, då en människa
är lättast entusiasmerad och då besvikelser
och brustna illusioner känns djupast, under
en tid som i mycket påminner om vår egen.
Vi ha som den unge skalden på 1860- och
70-talet fått bevittna de svikna alliansernas, de
brutna löftenas och den hänsynslösa
maktlystnadens politik, och vi ha som han fått
vara overksamma åskådare, då
skandinavismens vackra idéer krossats under en kall och
obarmhärtig verklighet. Professor Olsson har
inte av ämnet låtit förleda sig till
dagspolitiska spekulationer, men han har genom
aktuella jämförelser kommit oss att bättre
förstå de stämningar som framkallade
Snoilskys dikter över den polska frihetskampen
och över det lilla Danmarks hopplösa strid
mot en övermäktig angripare. Det är numera
uppenbart, hur fullt och helt de
utrikespolitiska stormarna och tidsströmningarna
grep skalden; trots en tillkämpad resignation
lämnade de honom aldrig likgiltig.
I sin politiska och sociala diktning och
ännu i Svenska bilder sökte Snoilsky tolka
folkets egen röst och drömde om att också
bli läst och erkänd som dess talesman. Det
framgick allt tydligare för honom att hans
förhoppningar aldrig skulle gå i uppfyllelse,
att han inte var född till det svenska folkets
diktare. Hans bitterhet vände sig också mot
folket, som inte frågade efter dikten och inte
i den sökte en vägledning. Som motsats
till vårt land nämner han Finland, »där
Runeberg under så många mörka år varit
landets oskrivna konstitution, dess tröst och
sköldborg». Orden hade en aktuell klang då
Henry Olsson citerade dem men har det
ännu mera nu efter diskussionen om den
efterlysta manande och samlande svenska
dikten.
Den Snoilsky som hoppades att bli en
folkets stämma och som med en sådan
förtjusning eller förtrytelse levde sig in i
tidshändelserna verkar oförenlig med Noli me
tan-gere-skalden. I den tillknäppta attityden kan
man inte heller återfinna något av den unge
Italiaresenär som blivit lika hänförd av
Garibaldis nyvunna frihetskamp, av Venedigs
renässanspalats, av regnbågen över
Como-sjön eller av ett par svarta flickögon i
Sorrento. Skyggheten och den stolt avvisande
hållningen som undanträngde den öppna
entusiasmen får en förklaring som i Olssons
monografi blivit både psykologiskt djupare
och tydligare än förr. Författaren talar om
det splittrade i Snoilskys väsen, om
»osäkerheten och den bristande stabiliteten» i hans
känsloliv. Är inte dessa drag gemensamma
för de flesta konstnärssjälar? Olsson har
tidigare kunnat göra liknande iakttagelser i
fråga om J. O. Wallin och Almquist.
Snoilskymonografien är skriven på en
lättläst och naturlig prosa, och författaren
summerar sin uppfattning i klargörande och
pregnanta vändningar. Endast
inledningskapitlet har ett språk som blivit väl abstrakt
och mättat. Dess sammanfattning skulle för
övrigt ha kommit bättre till sin rätt som ett
avslutningskapitel.
Vad man saknar, sedan man lärt känna den
personliga och den tidshistoriska och litterära
bakgrunden till Snoilskys ungdomsdiktning,
är en närmare kännedom om de stilmedel
som åstadkom den klassiska fulländningen i
hans diktning, en djupare inblick i själva
det konstnärliga skapandet. Författaren har
inte kunnat undgå att märka vissa
pekora-listiska inslag i signaturen Sven Trösts
ungdomliga alster, och han kan ibland bedöma
dem med ett välvilligt och farbroderligt
leende. Vid andra tillfällen kan han utan att
dra på munnen citera sådana stilblommor som
»Djupt i ångerns tåruppsvällda bölja Vill
min själ en fläckad vinge dölja». Vi skulle
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
