Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sekel i två års litteraturhistoria. Av Lennart Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart Josephson
ringen. Man måste anta att detta är ett försök
att göra stilen ledigare. I varje fall kan man
inte finna någon annan förklaring till hans
sätt att upprepa ett välkänt och ofta
kommenterat faktum, nämligen att Stagnelius
var ful. För att kunna meddela detta måste
han först lämna en lång beskrivning på det
osköna hos ett nyfött barn. Denna
stilförkonstling, som vi annars alltmera sällan möter
i författarens språk, upphör också i det
närmaste efter ett par kapitel i detta arbete.
Den förringar bokens raison d’étre, att genom
sin överskådliga uppställning och sin i övrigt
lättfattliga framställning sprida kännedom
om en av vår litteraturs största men mest
svårtillgängliga skatter.
Stagnelius levde sitt korta liv obelönad
och i det närmaste okänd. Den ryktbarhet
som han vann först efter sin död har sedan
aldrig förminskats och intresset för hans
diktning och hans person har ständigt
underhållits. Få svenska skalder har till den grad
stimulerat litteraturhistorikerna. Helt
motsatt är förhållandet med hans beundrare och
efterföljare Bernhard Elis Malmström.
Malmström blev tidigt uppmärksammad, mottog
applåder och officiella erkännanden och
hyllades en tid som det unga geniet, som den
svenska lyrikens nyskapare. Efter hans död
är det endast ett par av hans dikter som
blivit ihågkomna och litteraturen om honom
är ytterligt mager.
Att denne »efterromantiker» inte kunnat
locka forskningen är naturligt, hans lyrik är
i många avseenden epigondiktning och hans
enformiga och instängda liv erbjuder föga
av intresse. Dessutom får hans brist på
entusiasm och hans ständiga missnöje, som
inga yttre framgångar kunde bortjaga, lätt
ett drag av tråkighet. Under sin docenttid
i Uppsala längtade han bort från
universitetsstadens trånga gränser, men ekonomien tillät
honom inte några resor. Så fick han, ännu
relativt ung, ett stipendium som gav honom
möjlighet att fly till det efterlängtade Italien,
men de scenerier som hos så många
nordbor framkallat en inspirerande hänförelse
fyllde honom endast med bitter besvikelse
och hemlängtan. Några dagars uppehåll i
Paris kunde ännu mindre locka ur honom
några förtjusta utrop och det var med
glädje han lämnade södern. Vid hemkomsten
fann han Upsala lika trångt och instängt som
förut, han vantrivdes och längtade åter ut.
Man behöver emellertid inte stämpla detta
som brist på entusiasm, man kan också
kalla det främlingskap i tillvaron. Det är
framför allt som den ensamme, den bittre
enstöringen, som Malmström kan väcka vår
sympati som människa. Det är också sådan
han uppfattas av Bo Bergman som på
Svenska akademiens uppdrag tecknat hans
minne. Hur glädjelöst och i dubbel mening
fattigt hans liv varit, har först nu blivit
fullt uppenbart. Med skaldens intuition har
Bo Bergman på de sista raderna i sin bok
givit en bild av den ensamme ungkarlen
som sitter kvar och drömmer vid sitt
skrivbord sedan hans gäster lämnat honom. En
av dem hade i en hyllningsdikt till värden
antytt, att det enda Malmström saknade var
hustru och barn. Orden hade fastnat och
åter-klingar i en av hans vackraste och djupast
kända dikter, Enslighet:
Ingen maka värmer mitt hem, min bädd och mitt
hjärta,
Stojet av lekande bårn aftnarnes tystnad ej stör.
Yttersta länken jag är i fädrens omätliga kedja.
Många årtusendens blod släcker sin gnista i mig.
Den enda kärlek han känt var ett
barndomstycke som aldrig blev mer än ett minne.
Man har tidigare sett elegien Angelika endast
som en litterär produkt och tvivlat på att
en verklig upplevelse skulle ha inspirerat den.
Av ett brev från skalden till hans mor få vi
nu bekräftat att hon funnits och att hon
gått bort då han ännu var i tonåren. Vem
hon var spelar ju mindre roll. »Ett erotiskt
poem är ingen fotografiplåt. Det återger
inte ett bestämt ansikte, utan stämningar,
minnen, intryck», lyder Bo Bergmans
kommentar till modelljakten. För den som har
något sinne för poesi kan stämningen i
Angelika inte låta konstlad, säger han en
smula polemiskt. »Ha inte dessa smältande
distika med sitt svärmeri, sin
förgängelsemusik, sin oändlighetsrymd något som säger,
att de flödat ur ett överfullt bröst och inte
endast ur en överfylld penna?» Sedan man
vet, att de tolka de kvardröjande känslorna
från den enda förälskelsen, är det i varje
fall lättare att höra äktheten i diktens
svårmod.
Det är människan och diktaren
Malmström som Bo Bergman har velat skildra.
Man är ändå tacksam för att han inte helt
har glömt bort litteraturhistorikern. Hur
ringaktad Grunddragen av svenska
vitterhetens historia än är, kompletterar den dock
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
