Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grönköpingsskalden Alfred Vestlund
Visserligen ha estetikerna framhållit att
en bild, en liknelse alltid måste ha
någonting »illusoriskt» vid sig, den får inte
inbjuda oss att taga den så att säga på
bokstaven, att uppfatta den som
»sanning» rätt och slätt; bilden måste alltid i
viss mån stöta oss för huvudet samtidigt
som den träffar, men i detta fall har
stötverkan stegrats till en komisk chock av
betydande mått. Det är verkligen synd
med den stackars människan, som har en
hel midsommarstång i sitt hjärta — det
måtte vara svårare genomborrat än av
någon kärlekspil.
I en annan dikt har Alfred Vestlund
rott ut med sin älskade på sjön och
utbrister:
0 högsta kulm på jorden, icke sant, att i en båt
och mund mot mund
få vagga månljust hän på manlig trohets fasta
grund!
Det förefaller dock som om den manliga
trohetens fasta grund inte vore alldeles
granitfast, eftersom det går att »vagga
månljust hän på den», dessutom i en båt.
Mindre logiskt påfallande, men desto mer
estetiskt gapande är inkorrespondensen i
det uttryck, som bildar kulmen eller för
att tala »vestlundska» kulm i hans kanske
varmaste kväde, kallat »På nytt var
sträng ...» och ägnat alla de kvinnor, som
ej fått älska honom (Alfred Vestlund ville
äga tusen liv för att kunna vara alla till
lags, men han rår tyvärr bara över ett
enda liv och det måste han dessutom fara
varliga fram med på grund av sin
an-svarsfyllda ställning i Grönköping):
Jag skullat vela ge dig ja,
du muntra, städs dansanta fjäril,
vars hela liv är tralala
kring mannen såsom honungskäril . . .
Uttrycket dansanta fjäril är utan tvivel
ett av Nils Hasselskogs mest lysande fynd
1 den komiska genren. Det är så lysande
därför att det finns tillräckligt med ytlig
likhet i bilden för att man skall förstå
hur signaturen kommit på den. De
»kvinnor utav skild profil», som Alfred
Vest-lund från sitt bord med sockerdricka sett
sväva över golvet i stadshotellets festsal i
Grönköping under lördagsdanserna, har
säkert för hans »tjusta» öga tett sig som
fjärilar kretsande i fladdrande bukter över
ängarna, men en fjäril förblir det oaktat
alltid en fjäril: att säga att den dansar är
redan högst tvivelaktigt — med dans, i
synnerhet när det som här är fråga om
salongsdans, förknippa vi någonting inlärt
och inövat och av regler bestämt — men
dansant är fjärilen under inga
omständigheter, helt enkelt därför att mekanik och
rutin ingenting har att skaffa med det
organiskt och omedvetet levande —
fjärilen är en gång för alla en poetisk symbol
som knappast någon annan. Det är lika
omöjligt att kalla fjärilen dansant som att
med Gellerstedt låta vipan lyfta vänligt på
sin fjäderhuva, ungefär som imiterade den
Chaplins alltid lika förbindliga gest med
plommonstopet.
4-
Det är intet skämt från min sida när jag
från dessa vestlundska bildfantasier slår en
direkt brygga till några av parnassens
främste.
I sitt berömda »Sommarkväde» säger
Creutz bl. a.:
En klippa över djupet hänger
och nickar med en skäggig topp.
Det är utan tvivel en ganska märklig
klippa, som på detta vis böjer på nacken
och hänger sig åt ett mänskligt
åtbördsspel. Creutz målar också för oss en
hö-bärgningsscen:
Och lian med en mordisk makt
de späda lik för vädret sprider,
och sist i gröna pyramider
begraves deras fordna prakt.
Vi ha svårt att se ett lik i ett grässtrå
och en pyramid i en hösåte. En hösåte
kan möjligen te sig som ett torn, liksom
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
