Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Grönköpingsskalden Alfred Vestlund och hans kolleger på parnassen. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans
Rui n
en gran kan göra det — vi läsa ju hos
Diktonius i hans »Åländska symfoni»:
Härsklysten havsvind
pressat gran mot berg —
den ville bli grönt torn
men blev blott en tuktad matta
för stormens tramparfot.
Men vad en hösåte aldrig kan likna är
en pyramid — i så geometriskt klanderfria
plan med skarpa kanter ha ännu inga
ängars »späda lik» blivit lagda.
Den nickande klippan och
pyramiden-hösåten äro typiskt »vestlundska»
tanke-monstra i 1700-talets dikt, låt vara att de
till sin upprinnelse äro varandra olika.
Den nickande klippan är resultat av en
verbal fatalitet — det var naturligtvis
klippans spegling i vattnet som avsågs, men
så blir saken inte uttryckt, lika litet som
den blir det hos Tavaststjerna, som 130
år senare påträffar samma klippfenomen när
han i sin båt sticker ut till havs och ser hur
Berget högt över sundets spegel
nickar mossigt ett tungt farväl.
Då är Franzén betydligt lyckligare i sin
formulering (den nickande klippan är som
synes inte utan anor i svensk vitterhet):
Skön är klippan själv, som nickar
I den lugna sjön: dit månen blickar
Mellan rönnens druvor ner.
Pyramiden-höså-ten däremot kan inte
förklaras genom någon lapsus i
uttryckssättet. Den visar i hur hög grad
1700-talets poesi var litterär —- diktarna byggde
inte på säker naturiakttagelse; därför kunde
sådana inkorrespondenser insmyga sig.
Alfred Vestlunds främsta kollega på
parnassen är emellertid Topelius. I »Jag gungar
på högsta grenen» har näst sista strofen
följande lydelse:
Jag är blott en liten fågel
med späda vingar och små;
men vor’ jag en örn i molnen,
jag flöge högt i det blå,
och flöge och flöge vida
allt upp till Guds allmakts tron
och sjönke där för hans fötter
och kvittrade så min ton.
örnen, som stigit upp till vår Herre,
»kvittrar» för honom sin ton. Och han
ber Allfader höra den lilla fågelns bön. Nu
är det visst sant att alla äro vi små inför
vår Herre, och örnen är det också, men
med fog har det anmärkts att det inte är
Gud, som säger att örnen är lilla fågeln
utan skalden själv.
En annan dikt av Topelius, som Alfred
Vestlund säkert likaledes i hög grad skulle
uppskatta, är denna:
Vad månne björken tänka,
där lutad över vikens glans,
han ser i vattnet blänka
de gröna lockars krans.
Alarnas ätt
sköter lätt
och kokett
framför spegeln sin toalett.
För Alfred Vestlund, som i sin egenskap
av avdelningschef i Grönköpings Waru- och
Modehus har ganska mycket med toalett-,
och modeartiklar att göra, måste denna
poetiska uppvärdering av
»föreställningskretsen» från Waruhusets modeateljé te
sig som en poetisk bragd.
Grönköpingsskalden ror gärna, som vi
sett, med sin älskade ut på sjön. Det gör
också Topelius. Redan vid tjugu år
skriver han en dikt om en roddtur ut på det
vida havet:
Högt brusar sjön, och de vita vågor
som svanor gå över havets slätter.
Vid klippan bunden han står, vår julle,
kom, Aramintha, vi lösa den!
Kom i min famn, du min unga, mörka,
demoniskt tjusande, sköna flicka,
kom till mitt hjärta på roddar bänken,
vi driva handlöst i havet ut.
Du darrar, sviktande rosenstängel!
En fasa röjs i ditt mörka öga —
tro mig, jag läser igenom fasan
din kärleks brännande hemlighet!
Om vi le åt denna dikt, så sker det inte
bara på grund av de ungas »handlösa»
drivande med vågorna ut i havet, utan
främst därför att skalden synes oss
överskatta den fara, som det innebär för
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
