Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den galante Urban Hjärne. Av Nils Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den galante Urban Hjärne
Av Nils S ylv an
Æ.__’ Å URBAN H JÄRNE på äldre dagar
sammanskrev sitt »curriculum vitæ»,
förskönade han sitt tämligen enkla ursprung med ett
stolt och förnämt stamträd, som sträckte
sina rötter långt ned i de mytiska
tidsåldrarna. Även om han med en viss tvekan
godtog den danske sagokonungen Hjärne
som sin ättefar, vilken skulle ha kommit i
besittning av Danmarks kungakrona tack
vare sina gåvor som framstående
begravningspoet, var Hjärne dock fast övertygad
att han under medeltiden kunnat räkna
både riksråd och andra förnämliga
riddersman inom sin »familia». Ätten hade likväl
»i Kung Erie och Iohans tid» kommit »på
kneken» och gått sitt frälse förlustig. Men
traditionen om dess forna makt och
härlighet levde kvar inom släkten, och i Hjärnes
adelsbrev av år 1689 figurerar den gamla
vapenskölden som en ärevördig släktklenod.
Beträffande sina medeltida anor har Hjärne
givetvis varit i god tro. Det är den moderna
släktforskningen, som härvidlag uppvisat
att ättens med säkerhet först kände person
är Urban Hjärnes far, Erlandus Ionæ Hjärne.
Det skulle förvisso vara av stort intresse,
om man kunde fastställa vad denna gamla
vapentradition betytt för Urban Hjärnes
äregiriga ungdomsdrömmar. Ty detta skulle
i sin mån bestyrka den tes, som Olof
Strandberg framställt och med sådan bestickande
elegans utvecklat i sin bok om Urban Hjärnes
ungdom och diktning.
Den bild han tecknar av herdinnan
Stra-tonices smäktande älskare skiljer sig
avsevärt från Henrik Schücks och Fredrik Bööks.
Han är ingalunda böjd att i likhet med dessa
båda forskare fatta memorialet om herden
Celadons trogna kärlek som »ett ungt hjärtas
hemliga bikt», ett uttryck för »den blåögda
blyga nordiska kärlek, som aldrig höjer sig
till den sensuella lidelsens språk, som knappt
vågar yttra sig i energisk handling, utan
blott drömmer, hoppas och lider» (Schück).
Den i sina former utspekulerat höviska
kärlekskonst, som Celadon utövar, är ingenting
av allt detta, menar Strandberg. Den är blott
en galant och raffinerad lek för att dölja ett
enda bestämt syftemål, den hänsynslösa
strävan efter makt och reputation, en ung
ofrälse lyckoriddares kallt beräknande
tillvägagångssätt för att förverkliga sin krassa
dröm om en adlig vapensköld.
Olof Strandberg gör sig här närmast till
tolk för Gunnar Castréns uppfattning om
Urban Hjärnes ömma låga som ett svärmeri
utan djupare allvar, »en förälskelse i fantasien
icke i verkligheten», grundad på »sluga
uträkningar» att vinna Stratonices bevågenhet.
Men han tillspetsar Castréns
problemställning och ger den en vid sociologisk
innebörd, som inte finns mer än antydd hos
föregångaren.
Vid mitten av 1600-talet gör en ny hövisk
umgängeskonst sitt intåg i vårt land, vilken
blir tongivande för sällskapsskicket inom de
kretsar, där man sätter värde på god ton och
gott sätt. Johan Ekeblad har i ett ofta citerat
brev av den 13 april 1652 anspelat på dessa
»nya upplänska höfligheter och ceremonier»
vilka han sammanfattat under benämningen
»courtesie». Denna nya levnadskonst,
framhåller Strandberg, tages främst på
entreprenad av de unga sekreterarna och
informatorerna vid adelshoven landet runt. Dessa
herrar förse sina adliga eller högborgerliga
patroners behov av litterär underhållning
vid högtider och fester.
Det är dessas beläsenhet, smak och sociala avsikter,
som prägla tidens tillfällighetsdiktning. De
nyinrättade verken och kollegierna hade behov av en civil
ämbetsmannaklass och ståndsförflyttningen var snabb.
Borgerskapets söner hade alla en möjlighet att
erhålla adlig sköld, och en av möjligheterna att
»insinuera» sig hos de mäktige bestod i att genom höviska
manér i tal, skrift och handling visa ett adligt
sinnelag. Hovsekreterarens uppgift blev att på ett diskret
sätt göra sig påmint och ändå blygsamt hålla sig kvar
i sin sociala kategori i väntan på nådig befordran.
Hans ställning tillät honom endast att närma sig sin
patronus och dennes familj enligt bestämda höviska
former. Hovets värld var genomträngd av
egennyttan princip och bakom devot uppvaktning dolde
sig slug beräkning. Hyllningsdikter, dedikationer och
sällskapslekar voro alla uttryck för ett socialt
intresse: drömmen om adelsskölden.
Detta är det nya i Strandbergs syn på den
svenska barockens representationslitteratur.
Uppslaget är fantasifullt och eggande, men
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
