Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den galante Urban Hjärne. Av Nils Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Sylvan
fråga är om inte bevismaterialet blivit i väl
hög grad tillrättalagt för att tjäna
undersökningens ändamål.
Strandberg betraktar den nya »alamodiska»
höviskheten främst som resultatet av tysk
kulturimport. Dess umgängesformer skola
till stor del ha utpräglats av »de inflyttade
baltiska adelsmännen och de
Dorpatstuden-ter, vilka kommit i direkt kontakt med den
tyska alamodiska diktningen och den
livsstil som utvecklades i litterära herdesällskap
och furstehov». I och för sig är denna tanke
ytterst rimlig. Det enda som något förbluffar
i detta sammanhang är författarens nästan
absoluta motvilja att godtaga något mera
betydande franskt kulturinflytande. Han
förnekar det visserligen inte alldeles men
begränsar det till en mycket sluten
verkningskrets, »det kungliga hovets och diplomatiens
värld».
Det torde emellertid vara synnerligen
svårt att göra en sådan bestämd distinktion
i detta hänseende. Även om hovet och
högaristokratien ha varit en ytterst exklusiv
krets, har denna dock i allmänhet verkat
modeskapande för de andra mindre
exklusivt betonade samhällsklasserna. Ej heller
torde gränsen mellan lågadeln och det högre
borgerskapet ha varit så skarp, vad
umgängeslivet beträffar, som Strandberg ibland
synes mena. Man bör vidare inte helt glömma
bort, att det höviska sällskapsskicket i denna
tid måste ha haft en synnerligen internationell
karaktär. Att fastställa några nationella
särformer torde knappast vara möjligt. Det
kan i varje fall inte röra sig om artolikheter
utan blott om gradskillnader. De höviska
attityderna ha varit de samma Europa runt,
även om de utförts med olika grace och
finess. Denna höviska umgängeskultur har
ju mycket gamla anor. Den odlades vid de
medeltida kärlekshoven, i den italienska
renässansens furstepalats, vid Frans I:s
kungahov och i Margareta av Navarras
»alkover» för att slutligen slå ut i full blom i de
preciösa damernas salonger och sedan i allt
vidare kretsar anammas av herdesällskap
och furstehov i hela Europa. På denna
vandring från land till land kan den höviska
umgängeskonsten knappast ha bevarat några
mer iögonenfallande nationella drag. Varje
nationell ursprungsbeteckning måste
härunder ha gått förlorad. Att därför söka
fastställa vilket land som kan ha varit det mest
impulsgivande torde vara ytterst vanskligt.
Man måste räkna med impulser från skilda
håll, både direkta och indirekta.
Då en av bröderna Hjärnes
umgängesvänner, bergslagsmannen Lorentz Springer,
år 1659 kommer till Stockholm efter en längre
vistelse i den svenska landsorten finner han
»all ting på denna orthen» komma honom
»så spanskt före», att han »icke känner snart
sagt en gatha igen», en antydan som låter
oss ana, att det inte endast var inom den
svenska kungaborgen som spanskt skick
regerade. Och vänder man sig till
stormaktstidevarvets satiriska diktning, skall man
finna, vilket Castrén särskilt framhållit, att
»det är hufvudsakligen det franska
inflytandet, som väcker farhågorna och
bekymren och löjet». I Stjernhielms Hercules dansar
Kättia in »för-åt i tripp-trapp», helt »klädd
vppå Fransk /där-å alt war brokot och krokot»,
och i dikten Friaretankar, som anses
tillhöra slutet av 1650-talet, deklamerar en
»Oförtruten Swännewän» om tidens unga
damer:
Främmande seder de väl måge föra,
som hafva vandrat i främmande land;
hvad hafver hemföding därmed att göra?
Franske maneren umbäras ju kan.
Han räknar upp deras alamodiska olater
men särskilt hånar han deras lust att
subtiligt discurrera.
med pikar och re-pik artigt complementera.
Latin och franske språk, däruti är hon vis,
när lärde hon latin? när var hon i Paris?
Den som inte följer tonen från den franska
huvudstaden har »platt intet af manere».
Dessa anspelningar skulle ju vara utan
mening och satiren utan udd, om de inte avsågo
förhållanden som varit tiden uppenbara. Det
utländska kulturinflytande, som Sverige
mottog i fråga om hövisk sällskapskonst, torde
ha varit betydligt brokigare sammansatt än
vad som kan utläsas av Strandbergs
framställning. Visserligen är det otvivelaktigt att
detta kulturinflytande i mycket stor
utsträckning inkommit till oss över Tyskland. Men
Sverige var dock inte utan alla direkta
kulturförbindelser med Frankrike vid denna tid.
I allt större skaror hade unga svenska
adelsmän sedan seklets begynnelse förlagt
sina edukationsresor till detta land för att ge
sin uppfostran den sista avslipningen inom
de franska riddarakademierna. Redan i
slutet av 1500-talet varnade bekymrade svenska
mödrar sina i Frankrike peregrinerande unga
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
