Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Zoega till Frederik Poulsen. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
tisk vetenskap över huvud taget. Han
lyckades faktiskt genomföra vad han drömde
om som ung student i Göttingen under den
store filologen Chr. Gottlob Heynes
undervisning: »Ledet af Heyne, understöttet ved
hans Medarbejderskab, maatte det kunne
lykkes mig at give en endnu uformet
Videnskab bestemt formaalstjenlig Form, at
forvandle det, som hidtil kun har været
vaklende og löst Ræsonnement, til et
sikkert, anvendeligt og vigtigt Studium.» Det
blev verkligen så. Zoega skapade en
förnyad utgångspunkt för hela denna
forskning. Detaljerna i hans liv, den danska
regeringens stöd åt sin på många sätt
olycklige landsman i Rom, hans tryckta och
outgivna verk, allt detta kan jag här lämna
åsido; det finnes sammanfattat i en
ypperlig essay av professor K. Friis Johansen i
Louis Bobés förebildliga verk »Rom og
Danmark gennem Tiderne» II, nu även
i del III. Framhävas må dock Heynes
klara blick för den unge danskens särskilda
begåvning och den väntande stora
uppgiften. Viktig att minnas är givetvis också den
bakgrund, hans insats hade i Danmarks
rika humanism och dess Romtradition, som
det Bobé’ska verket levandegör. Därtill
kom Zoegas egen förälskelse i Rom, av
honom själv tolkad med de varmaste tonfall.
Zoegas utgångspunkt och skolning voro
filologiska. Han blev i sitt tänkande aldrig
en specialiserad arkeolog, fast han tydligt
såg, att studiematerialets omfattning krävde
specialforskning, om ej stora områden skulle
hemfalla åt ren dilettantism.
Antikforskningens enhet, dess intellektuellt
motbjudande förenkling, dess förluct och
otillräcklighet, om någon del av arvet
försummades, allt detta stod klart för honom vid
hans vida överblick, som nådde även
Egypten och koptiska manuskript. Som Friis
Johansen sagt, föreligger här ett stort arv
av helhetssyn, som förts vidare av Welcker,
av Otto Jahn och Wilamowitz. Särskilt
Wilamowitz upphörde aldrig att bekämpa
den onaturliga skilsmässan mellan
filologi och arkeologi och plägade därvid
framhålla Zoega som en förebild. Själv drevs
emellertid den unge dansken i
Winckel-manns och det pånyttfödda
antiksvärmeriets Rom till sitt livsverk i fornkunskapens
tjänst av en djup känsla av just denna
disciplins förfall. Ingenstädes torde Heynes
kritik ha fått en mer slående bekräftelse
än just i Rom, trots att man ej får
underskatta den faktiska kunskap, där fanns
in-emellan även de lärdes fantasterier och
arabesker. Zoega greps emellertid av
indignation över alla gottköpsförklaringarna och än
mer över all ytlig och omständig grundlighet
utan vederhäftig monumentundersökning
vid tolkning av konstverken och över alla
rena förfalskningar i reproduktionsväg och
fantastiska rekonstruktioner. Livet så att
säga fängslade honom på det avsnittet av
den vida front, som i sin helhet låg så klar
för hans stora och ljusa begåvning.
För Zoega gällde det mindre det
konsthistoriska. Han betraktade konstverken
mera som källor, som dokument. Desto
märkligare är den konsthistoriska
klassificering och datering, till vilka Zoega —
man frestas säga — brådmoget nådde fram,
när han trädde upp som den store
kritikern och metodikern i Winckelmanns, i
Thorvaldsens Rom. Man kan konstatera
att hans personliga smak var bunden vid
det klassiska i klassicismens eleganta, klara
form, icke i den naturbundna, aldrig
abstrakta originala form, som Vagn Häger
Poulsen karakteriserar i de ovan anförda
orden om det klassiska. Det arkaiska fann
han avskyvärt och plumpt. Templen i
Paestum stå för honom tillbaka för Roms
ruiner. De vittna om en arkitekturens
strävan efter oförgänglighet, menar han, men
det romerskas frihet och behag ha de ej
nått — det är tydligen något av samma,
nästan skrämda reaktion mot det originala
klassiska, dess tyngd, dess mäktighet, dess
stämning av kamp fast med idealens seger
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
