Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - W. H. Audens diktning. Av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lindegren
privilegierade, som hela sitt liv är på defensiv
mot livet, dödsviljan och det sjukliga
självmedvetandet, som avvärjer all mänsklig
kontakt och utplånar alla möjligheter till positiv
handling. Denna fiende är speciellt farlig för
att han är smittospridande; det fordras en
oavlåtlig vaksamhet för att i tid upptäcka
smittosymptomen hos andra och sig själv.
Flygarens sätt att angripa är »the practical
joke» organiserat i gigantisk skala. Genom
psykiska chocker skall fiendens
självförtroende förstöras. Slutet av dagboken är full av
sådana offensivt rimbaudska fantasier:
På förut angivet klockslag ger änkan, hopböjd till
ett giktbrutet tunnband, signalen till angrepp genom
att resa sig upprätt på St. Philips trappa. Ett
preliminärt bombardemang av obscena
telefonmeddelanden förstör moralen, som redan försvagats genom
nederlagsspådomar från radiokontrollerade folkhopar
och kortlekar ....
Men sedan han på detta sätt uttömt sin
fantasis resurser, slår han plötsligt om och
beslutar att varje form av våld är fel. Ty
»fiendens makt är en funktion av vårt
motstånd». Alltså bör allt motstånd inställas för
att »reducera honom till en man som försöker
gå på en friktionslös yta . . . Erövring kan
endast framskrida medelst absorbering av,
d. v. s. infektering genom den besegrade».
Nu förstår han också kleptomanins
funktionella, symboliska innebörd: hans händer »stal
för att framtvinga en uppgörelse», för att
driva fram denna insikt om det gagnlösa i
att bekämpa fienden med hans egna vapen.
I och med att han kommit fram till detta
beslut och accepterat sina nedsmittade händer
är han fullt frisk. Men hans sociala uppgift
så som han förut fattat den är härmed slut,
han bereder sig för döden och försvinner i
molnen eller det anonyma. Den sist införda
notisen i dagboken: »My hands in perfect
order» kan endast inregistrera en psykologisk
seger, en personlig seger som också innebär
ett nederlag.
Flygaren måste nämligen nödvändigtvis
misslyckas i sin egentliga uppgift, eftersom
han är ensam och isolerad och genom sin
naturs begränsning inte kan komma i kontakt
med de samhällsklasser med vilka han har
»fienden» gemensam. Dessutom är han själv
splittrad och slits mellan revolutionära ideal,
religiösa föreställningar och
psykoterapeutiska idéer; mot alla våldsmetoder hyser ban
i grunden en personlig motvilja. Som Spender
påpekat är hans situation i mycket densamma
som de radikala författarnas under 30-talet,
vilka »hatat och bekämpat det samhälle i
vilket de dock måste leva». Men de totalitära
staterna har bevisat hur lätta de är att
eliminera, de har aldrig trängt ned till de breda
lagren och nästan ingen märker deras
tillintetgörelse. Flygaren eller konstnären har
bara att farligt och utmanande vara sig själv,
avskild från den övriga världen, isolerad i sin
sensibilitet. Och i sina försök att bekämpa
fienden har han ställts inför ett mycket svårt
val: antingen att bli aktiv politisk agent och
delta i destruktionens omätliga »practical
joke», eller också måste han försöka bryta sin
isolering på annat sätt: genom att inte
motstå fienden utan absorbera honom. Han måste
skapa en konst så genomsyrad av samhället,
att den är en väsentlig del av det och inte
bara kan kastas bort, och sedan måste han få
denna del att transformera samhället i dess
helhet.
Denna senare ståndpunkt är det alltså som
Auden låter skymta i denna märkliga dagbok,
som rymmer mycket av förutsättningarna för
ett djupare förstående av hans verk. Han har
även uttryckt sina förhoppningar om en mer
revolutionär lösning av problemet, men det
är dock denna psykoterapeutiska
trans-forinationsteori, som är hans mest personliga
och intensivast upplevda bidrag till dessa två
decenniers rika sociala litteratur, vars
författare tillhört generationer som kanske
hoppats mer, stridit mer och lidit ett bittrare
nederlag än några andra. Auden kunde lika
litet som någon annan hejda lavinens
rullning eller vädra ut forsumpningens stank,
men hans kamp har varit minnesvärd och
hans nyskapade poetiska insats betydande.
När han nu, häftigt kritiserad, övergett det
kämpande England och sökt sin tillflykt i
Amerika är det framtidens sak att bedöma
riktigheten av hans handlingssätt. Det är
också möjligt att han kan acklimatisera sig
och göra en litterär insats i Amerika,
liksom amerikanen Eliot gjort det i England.
Han är ännu helt ung, endast några och
trettio år.
Sedan ovanstående skrevs har Auden utgett diktsamlingarna »Another Time» och »New Year Letter».
Till sist bör påpekas den hjälp förf. haft av Stephen Spenders initierade, på personlig bekantskap
grundade essay om Auden.
IO8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
