Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Finn-namnets gåta. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finn-namnets gåta
Av Rolf Nordenstreng
Varför nyttjas finnar som namn på så
olika folk som lappar och finnar i egentlig
mening? Hur förhåller sig detta namn till
Finnveden? Hur kommer det sig, att Finn
är ett så vida spritt personnamn, från
Frisland till Sverige, men mest ändå i Norge och
på Island? Vad är dess ursprung och
grundinnebörd?
Det är en hårdknäckt nöt, och många
spränglärda och skarpsinniga forskare har
fåfängt sökt krossa dess skal och komma åt
kärnan — och likafullt har jag inte kunnat
låta bli att göra ett nytt försök. Att
föregående forskare har misslyckats kan hänga
därpå, att de har tillämpat enbart den
jämförande språkforskningens metoder, som i så
många andra fall har varit så tjänliga. Själv
är jag inte jämförande språkforskare, kan
därför inte på grund av eget vetande ta
ställning till tidigare tolkningar. Men en av de
lärdaste och skarpsinnigaste
språkprofessorerna här i Uppsala har sagt mig att de alla
är ohållbara, av skäl som icke-lingvisten inte
kan förstå och som det därför vore hopplöst
att här redogöra för.
Saken har emellertid en annan sida än den
rent lingvistisk-etymologiska. Den kan och
bör skärskådas ur innebördens synpunkt —
semantiskt, för att nyttja en lärd grekisk
term. Man har hittills nöjt sig med att ta för
givet att personnamnet har sitt upphov i
folknamnet. Det är här jag sätter största
möjliga frågetecken, av skäl som jag längre fram
ska tala om.
Första gången Finn-namnet nämns, det man
vet, är hos Tacitus, i hans skildring av de
germanska folken och deras grannar, skriven
år 98 e. Kr. Han talar där bl. a. om Fenni, ett
ytterligt lågt stående, kringstrykande
bostadslöst folk av fångstmän, som lever i de
torftigast möjliga villkor. Var dessa Fenni
höll till tycks han inte så noga veta, mer än
att det var öster om Suebiska havet
(Östersjön). Det kan knappast råda något tvivel
om att det är lapparna han syftar på: ännu
i dag kallas de ju av norrmännen för finner.
Däremot har vi ingen möjlighet att avgöra
vad för ett folk det var som Ptolemaios (i
förra hälften av 100-talet) kallade Phinnoi,
då vi av honom varken får veta var de lever,
hur de lever eller hur de ser ut.
Det är möjligt, fast långtifrån säkert, att
redan samtidigt också det folk vi nu kallar
finnar bar detta samma namn. Om det skulle
visa sig, att konung Vanlande verkligen har
funnits till — och det är knappast klokt att
tvärneka till detta — bör han ha levat på
den tiden; och om honom sägs det ju i
Ynglingasagan, att han en vinter var gäst i
Finland hos Snö den gamle och gifte sig med
dennes dotter Driva. Må vara att dessa namn
låter mytiska och hela den lilla sagan om
Vanlande fantastisk; den kan likafullt ha en
sanningskärna, och översatta till finska vore
Snö och Driva — Viti och Pyry eller Pyrky[1] —
alls inte orimliga namn. Viti, »nysnö», är
säkert känt som mansnamn. I varje fall är
vi på fullt historisk mark med konung Agne,
av Birger Nerman tidfäst till slutet av
300-talet. Och denne konung for en sommar till
Finland med sin här, steg i land och härjade.
Dessa finnar kan omöjligt ha varit lappar,
eftersom det om dem sägs att de drog
samman en stor här och mötte honom i strid;
det skulle lappar aldrig ha kunnat göra. Dessa
finnar hade också en hövding —
lapphövdingar har man aldrig hört talas om —
vid namn Froste (som gott kan återge ett
fornfinskt Pakkanen). Agne slår Froste och
hans här samt tar som krigsbyte hans dotter
Skjalv och hans son Låge — som på finska
kan ha hetat Väre eller Väry[2] och Liekki.
Att med Finland i detta sammanhang
förstås endast sydvästra delen av nuvarande
Finland är klart, inte precis enbart Egentliga
Finland, utan säkert också Satakunta, men
näppeligen Tavastland och ännu mindre de
östligare bygderna och obygderna.
Finnarna omtalas också i en fornengelsk
urkund, kvädet Widsid, »Vidfärden», som
enligt Gudmund Schütte är i huvudsak en
översättning av ett lågtyskt original. Den är
nedskriven omkr. år 650, men naturligtvis
1 Märk att driva i fornspåket var »yrväder», inte
som i nysvenskan »snöbölja».
2 »Skälvning», »krusning på vattenyta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
