Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk lyrik hösten 1942. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
Hjalmar Gullberg står i sin diktsamling
(»Fem kornbröd och två fiskar», Norstedts)
på höjden av sin förmåga. Här finns
visserligen några nummer, som inte precis är lik i
lasten, men dock svagare än man har rätt att
vänta. »Spel på taggtråd» är enligt min
mening ej övertygande. Uppslaget att låta
taggtråden sjunga en fosterländsk visa i vinden
är ju också tämligen hopplöst. Gripenberg
skulle kanske lyckas med det, men inte
mystikern och besvärjaren bland våra diktare.
Gullbergs förmåga har på senare år tagits i
anspråk vid flera officiella tillfällen, men han
har alltid förstått att stanna kvar inom sina
egna gränser. »Hymn till ett evakuerat
Nationalmuseum» är som helhet en praktfull, rikt
facetterad dikt, som visar diktarens andliga
bredd och hans oförlikneliga förmåga att ta
ett direkt, personligt grepp på ett stort ämne.
Men inne i denna cykel finns en avdelning
som förtjänar nämnas framför de andra.
»Ba-tavernas sammansvärjning» är en kommentar
till en tavla och förevisaren börjar helt
oskyldigt med en saklig beskrivning för att
plötsligt växa ut till en mäktigt inspirerad
försångare för all världens betryckta och för sin
frihet kämpande folk.
En duk ma nämnas framför andra dukar:
kring bordet står ett sken av hemlig eld.
En lampa lyser som en lampa brukar —
men dold för vara blickar är den ställd.
Den höge gästen som gav lösenordet,
har lyft sitt svärd bland män som vägar dö.
Det står ej tallrikar och mat pà bordet:
frihetens nattvardsduk är vit som snö.
An blänker guldet i hans huvudbonad,
och svärdet som han lyfter blixtrar än.
Hur blev den skymda vaxljuslågan skonad,
som lyser pa en hövding och hans män?
Till fria folk blir deras minnen burna,
som kämpat för sin frihet och sin fred.
An lyfter ständigt nya saminansvurna
vid hemlig eld sin hand till trohetsed.
Så visar oss en sönderskuren målning
ett skönhetsrike under aftonskyn.
Det härliga på jorden är en strålning:
ljuskällan doldes evigt för vår syn.
Det är ej nog att ha sin trygga bärgning,
om luften som man andas ej är fri.
Så möttes några män till sammansvärjning.
Så möts en ofärdsnatt kanhända vi.
Musiken är som synes ej den enda av
konstarterna som givit Gullberg impulser. Högst
når han kanske i samlingens första och sista
dikt. »Om änglarnas liv» är en underfundig
dikt, som jag inte vågar mig på att
kommentera. Den har en styrka och en fromhet i
tonen som leder tanken till psalmsångaren
Wallin. »Till en näktergal i Malmö» är en innerlig
och personlig bekännelsedikt, någonting av
det allra vackraste Gullberg hittills skrivit.
Det finns någon gång i hans vers något
oförlöst, något som kan likna kramp. Han har
som de flesta betydande diktare inte lätt för
att ge ut sig själv. Han skriver i smärta och
kan frestas att dölja den innersta nerven i
sin dikt bakom en elegant piruett. De
symboler från bibeln, som han flitigt använder,
är farliga genom de skenlösningar de ger. De
har svar på alla frågor. De drar med sig
stämningar och lösningar som diktaren kanske
inte själv vill stå för. Mig griper Gullberg
mest, när han hämtar sina symboler från
naturen, kärlekslivet, staden eller antiken. I
»Till en näktergal i Malmö» är allt så naket
och direkt. Versmåttet är inte spänt och
metalliskt utan mjukt och böljande. Dikten är
på ett hemlighetsfullt sätt i sin enkla rena
skönhet besläktad med näktergalens sång.
Den förmedlar en sällsam snyftande
gripenhet, som man inte kan värja sig mot. Man
ger sig bara på nåd och onåd tacksam att
sådan dikt skrivs i vårt land.
Artur Lundkvists senaste diktsamling
heter »Korsväg» (Bonniers). Den visar
diktaren från hans bästa sidor, bildskapande,
visionär, lidelsefull och varm. Han har en
märklig förmåga att uppleva tillvaron med
pà-nyttfödda sinnen, att se människorna och
naturen som ingen annan sett. Kanske har
han en nästan för stor kärlek till den poetiska
bilden. Vissa av hans dikter liknar tropiska
urskogar, där aldrig en glänta öppnar sig,
där himmeln aldrig blir synlig för vandraren,
så våldsam och rik är vegetationen. Genom
en kontrastassociation kommer man att tänka
på den klassiska dikten och önskar att
Lundkvist gått i dess linjerena skola. Men i denna
nya samling finns det ändå större perspektiv
och vidare horisonter än i diktarens tidigare
iyrik. »Vandring i hemlandet» är en
monumentalgobeläng, där en bygds hela liv fått
komma med och där den konstnärliga
gestaltningsförmågan aldrig slappnar.
Vinden skalade landskapet som en frukt:
en dag lik kalkoners ögonlock. Hagtornet
skrev sin önskan i vit luft. Några fåglar
sopades hjälplöst mot vindens mur,
med vingarna utbredda till fastnaglande.
Hästarna och de våta ängarna var borta.
Söndagarnas flockar av folk var på väg
till höga utsiktspunkter. Vatten var synligt
långt borta, med segel som i drömmen.
Druckna bönder vacklade mot syrenhimlen.
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
