Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m stedt
utklädda baronessan medan skolmästaren
halvsover på sin stol. (Hela denna seen har
vuxit fram ur en parentes hos Kotzebue,
som endast omnämner ett angränsande
biljardrum!) Smidigt göra där de till sist fem
rösterna sina inpass, förena sig och skiljas
igen i en stämvävnad som i sin visserligen
enklare beskaffenhet har något av det kvickt
behagfulla hos det nyssnämnda stora
mönstret; som inramning tjänstgöra här likaledes
då och då återvändande, situationsmålande
orkestermotiv.
Biedermeier kan denna — när den är som
bäst — älskvärt filiströsa komiska opera
kallas; trots slottsmiljö är andan den tyskt
borgerliga från anno dazumal. Nämnda stil
framhävdes i Ragnar Hyltén-Cavallius regi,
som för första akten låtit hämta fram en
kärvänligt gammaldags, patinerad
landskapsfond och i slutet av samma akt fick ihop en
putslustig tavla när ett skyfall fick överraska
den tidsenligt kostymerade, med uppspända
parasoll förskräckt flyende mängden av
lantfolk och ståndspersoner. Något »påhitt» av
regissören var däremot ej det mitt i uvertyren
smällande skottet, som enligt
klaverutdra-get föreskrivits av Lortzing själv (för övrigt
i anslutning till Kotzebue); den samtidigt
visade transparenta bilden av »tjuvskytten»
var ett välkommet förtydligande som
regissören tillåtit sig. Den i ett verk som detta mer
väsentliga musikaliskt dramatiska regin som
också är kapellmästarens sak — som sådan
fungerade Herbert Sandberg — var emellanåt
livlig nog, särskilt i några visnummer och
duetter, men kunde nog ha gett mer fläkt
åt en del större ensemblenummer. Särskilt
biljardkvintetten skred fram ganska
tungfotad samtidigt som åskådaren lämnades i
åtskillig oklarhet om det — visserligen genom
påbjuden scenskymning svårframställbara —
sceniska förloppet.
Folke Jonsson, närmast föregående
säsongers Plumkett och Leporello, visade som
skolmästare ökad frigjordhet som basbuffo;
hans typ var riktig, den av Oscar Ralf
försvenskade och »förbättrade» dialogen bräktes
fram med önskvärd bredd, och exempelvis i
den mellan pompa och pladderton växlande
»Fem tusen thaler»-arian klingade den
präktiga och numera avsevärt böjliga stämman
väl värd det angivna beloppet. Av de
spelglada systrarna Gurli Lemon-Bernhard och
Benna Lemon-Brundin (vilkas respektive
namn det är så svårt att särskilja) hade den
förra fått baronessans mer dominerande parti,
som gavs med det rätta raljerande humöret;
ej heller den senare förnekade sin pigghet
som Greta. Greven, Lortzings Almaviva,
gjordes med vederbörligt insmickrande
pondus av Arne Wirén, vilket omdöme
också gäller det sångliga, särskilt utförandet
av polonäsarian i början av tredje akten.
För ingen del får glömmas Göta Allards
festliga, lagom spexartade grevinna med de för
alla situationer mobiliserade sofokleiska
citaten och attityderna. Folke Cembraeus sökte
på berömvärt sätt inte utvinna mer än
inneboende, måttlig komik ur sin hovmästare,
som på tyska scener visst åtnjuter den favören
att få bryta på sachsisk munart.
Frånsett det operahistoriska intresset med
en hos oss sällan framförd, men i sitt hemland
sedan länge populär tonsättare (»fallet
Lortzing» så att säga) var jag för egen del
stundtals road av »Tjuvskyttens» harmlösa,
musikaliskt flyhänt illustrerade situationskomik.
På liknande sätt tycktes flertalet övriga
åhörare reagera vid den av mig bevistade
föreställningen, men de voro ej många (och
kanske blott undantagsvis betalande).
Premiärframgång hade ej förelegat. Det skall
ej skyllas blott på oförstående kritik. Vad som
saknas Lortzing blir särskilt klart vid
jämförelse med »Muntra fruarna», som hade sin
urpremiär inte så många år efter
»Tjuvskytten». Det är inte bara det att Nicolai, som
likaledes ansluter sig till Mozartartad
ensemblestil, i sin förening av denna, ironiskt sockrad,
italianiserande kantilena och tysk ton
utvecklar en charm och brio som ställer
Lortzings dock inte bortkomna biedermeiermaner
i skuggan. Nicolais musik har framför allt
mer av självlysande melodik.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
