Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
publiken, inte konstnärerna. Hans första
skrift var ett häfte i Heimdals
folkskriftserie; den handlar om Konsten och skolan
och konsten i hemmet, dess uppgift var att
i görligaste mån ge våra landsmän
delaktighet av den estetiska kulturen, och
man tycker sig märka en skarp reaktion
inte bara mot ett skönhetsfientligt
skolschema utan också mot ett äldre,
moral-debatterande tänkesätt, när han på sin
första skrifts andra sida i en bevingad,
laurinsk glosa klagar över att konsten
dittills behandlats »som en underavdelning
av sedefördärvet». På sätt och vis står
både hans person och hans insats
väsentligen på denna linje, nittiotalets. Hans Ros
och ris, denna fortlöpande teaterkrönika,
som veterligt inte har något motstycke,
är ett utslag av nittiotalets glödande
intresse för det skönas värld och dess strävan
att öppna portarna dit, på vid gavel och
för alla. Hans Konsthistoria är ett storverk
av samma givmilt estetiska kynne, och dess
syskon heter Nils Holgersson och
Svenskarna och deras hövdingar. Till sitt ämne är
ju konsthistorien, till skillnad från de båda
andra, inte nationell, men syftet var
nationellt, i god nittiotalsanda, och åren endast
ytterligare värmde hos Carl Laurin denna
känsla för våra nationella värden. Men det
är karakteristiskt för Carl Laurins
nationalism, att den förenades med och närde de
vänskapligaste känslor för våra
grannländer. Hans bok Svensk självprövning har sitt
naturliga samband med de andra försök
till nationell rannsakan och
självkännedom, som såg dagen kring sekelskiftet.
Upptakten gjordes av Verner von
Heidenstam med en essay i Ord och Bild om
svenskarnas lynne, Gustaf Sundbärg fullföljde
uppslaget i större stil och med annat
material i den klassiska bilaga till
emigrationsutredningen, som fick det separata
namnet Det svenska folklynnet. En
betecknande skillnad mellan Carl Laurins
behandling av ämnet och de båda före-
356
gångarnas är, att hans framställning är så
fullkomligt fri både från avund och från
förhävelse gentemot grannarna. Han var
en stockholmare, som älskade Köpenhamn,
en storsvensk, som svärmade för norrmän.
I våra nationella värden såg han inte bara
naturliga och omistliga krafttillgångar för
vårt folk utan också en plattform, där vi
i vänskapligt utbyte kunde möta våra
nabor och stamfränder. Den inställningen
behöll han även under unionskrisen, och
den växte sig med åren bara starkare. I
ett brev till Francis Bull, den norske
litteraturhistorikern, röjer han, hur nära
hans nationella känsla är beroende av
känslan av samhörighet med de andra
nordiska folken:
I går fick jag ett särtryck, din alldeles
underbara artikel om Vilhelm Andersen. Hvad allt
verkar lödigt hos bägge herrarna, Andersen och
Bull. Ibland tycker man, att man känner sig
alldeles särskildt afundsjuk. Det gjorde jag,
när jag hörde ditt underbara föredrag på Grand
Hotel. Jag unnade dig naturligtvis att ha hittat
precis det rätta i form och framförande och det
till botten trängande innehållet, men jag ville
bra gärna kunna göra det lika bra. När det gäller
Vilhelm Andersen, så skulle jag vilja säga, att
det är just en sådan typ som jag skulle önska
att försynen gjort mig till. Liksom han med
fullkomlig naturlighet behandlar i tal och skrift sitt
lands litteratur, så skulle jag vilja kunna göra
detsamma för Sverige, farit omkring och lärt
både norrmän och danskar hvad svenskheten är
och dessutom utan stånkande och själfbelåtenhet
komma med en enorm produktion, som är af
den beskaffenheten, att allt i den så att säga
är matnyttigt, kan läsas och omläsas, kan
begripas af vanliga människor och i alla fall fylla
måttet för de lärdaste och mest kräsna. Jag
hade ett alldeles obegripligt nöje af hans
»Bacchus-toget i Norden». Låt vara att det är litet retoriskt
här och hvar, som du säger, men hvilken härlig
inlefvelse har han inte i nordiskt väsen och hur
förklarar han inte den anden, som bor i vinet
och äfven brännvinet. Sannerligen när jag nu
läser hvad du säger om den för mig så sympatiske
Vilhelm Andersen, full af sprudlande humor
och lika mycket inne i allvaret som i skämtet,
då skulle jag af hela min själ vilja kunna säga,
att liksom han hade det tusenåriga Danmark till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
