Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
sitt hem, så ville jag känna mig hemmastadd i
det tusenåriga Sverige och ha icke bara Sverige
i början på 1900-talet. Det nationella i djupare
mening blir dyrbarare med åren.
Det här är en nationell bekännelse så
god som någon, och ingenting kan vara
mera karakteristiskt för Carl Laurin än att
han uttryckte den i ett brev, som handlade
om en dansk och var riktat till en
norrman.
Det återuppväckta intresset för det
nationella hör ju också till de
kännemärken, med vilka vi brukar skilja
nittiotalet från det mera kosmopolitiska
åttiotalet. Men begrepp sådana som åttiotal
och nittiotal är slagord, formler, och det
blir gärna en lucka mellan en formel och
det levande innehåll, som den skall täcka.
Det händer inte ofta, att en sådan formel
stämmer med en så mångskiftande och
sammansatt företeelse som ett tidsskede;
det händer aldrig, att den stämmer med
den ännu mera mångskiftande och
sammansatta företeelse, som heter människan.
Man kan som exempel ta just den
karakteristik av Carl Laurin, som drogs upp
som en startlinje för denna betraktelse.
Han kallades där för typisk stockholmare
och nittiotalist. Men skall man hålla reda
på begreppen, så är denna karakteristik
full av motsägelser. Det betecknande för
nittiotalet är provinsialismen. Åttiotalet
var i stor utsträckning huvudstads- eller
storstadsbo. Det rörde sig med politiska
problem och sociala stadsfrågor. Det
följande skedet drog ut till landet, det
hämtade sina motiv ur bondetraditioner och
gammal herrgårdskultur. »Den som lyss
som liten slarv — till skogens dån, får
annat arv — än den som fötts vid en gata»,
sjöng Heidenstam. Och detta kan gälla
inte bara honom själv utan också den
tidssmak, som han var med om att
förkunna och som bröt mot den föregående,
den som fötts vid en gata. På ett sätt stod
denna sistnämnda smak Carl G. Laurin
Teckning av Yngve Be.rg. U r serien
»De Tios olympiad,».
närmare. Han nöjde sig visserligen inte
med att låta oss se Stockholm genom
konstnärsögon han gav oss också ett Sverige
genom konstnärsögon. Men det provinsiella
strömdraget hos nittiotalet rann i fåror,
som han inte uppsökte, och han citerade
gärna stockholmskans ord, när hon häpen
blickade ut genom kupéfönstret:
»Herregud en så’n stor landsort vi har.»
Det här är ingalunda den enda punkt,
där Carl G. Laurin avviker från den
traditionella nittiotalsinställningen. De är
tvärtom många, och den nu anförda är
en av de oväsentligaste. Man kan gå
igenom nittiotalets allmänna
grundegenskaper, och man skall påfallande ofta
finna, att Carl Laurin i själva verket stod
i den skarpaste motsättning till dem.
Nittiotalet kännetecknades bl. a. av en
renässans för de religiösa
stämningsvärdena. Bibliska motiv bildar ett
betydelsefullt inslag både i Frödings diktning och i
Karlfeldts, Selma Lagerlöf vände sig till
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
